”Judiska flyktingar i viss mån välkomna”

Ambivalent svensk flyktingpolitik under Förintelsen

Av: Karin Kvist Geverts, FD Historia

På våren 1945 fanns det 185 000 flyktingar i Sverige. De flesta av flyktingarna var inte judar, kanske ungefär 20 000 av dem var det. Det kan jämföras med den judiska församlingen som bestod av ungefär 8 000 personer på 1930-talet.

En del av dessa judar hade kommit till Sverige redan före krigsutbrottet, medan andra kom efter kriget genom olika insatser och hjälpaktioner. Detta stora antal flyktingar, 185 000 människor, kom till Sverige under en ganska kort tidsperiod och fick bo i tillfälliga lokaler som skolor, hotell och särskilda läger. De måste ha utgjort en märkbar del i den svenska vardagen för de allra flesta svenskar.

Vid krigsslutet befriades lägren och bilder av utmärglade fångar och likhögar spreds över världen. Nyheten måste ha inneburit en chock för många, oavsett vad människor kände till innan. Därför är det inte så förvånande att det var bilden av ”det goda Sverige” som spreds efter krigsslutet och som skapade en självbild av det svenska agerandet under kriget som något gott.

Men vilka möjligheter hade Sverige att agera under kriget? Vilka var ramarna eller förutsättningarna för den svenska flyktingpolitiken?

Geografi och tidpunkt

En viktig förutsättning var Sveriges geografiska läge. Det var förstås av betydelse att Sverige inte låg mitt i Europa och delade gräns med Tyskland utan faktiskt var ett nordligt land långt borta och därför var flyktingströmmarna till en början inte särskilt stora. När kriget väl bröt ut hade det förstås betydelse för de norska flyktingarna att Sverige delade gräns med Norge, och för de danska flyktingarna att sundet inte var så brett mellan Danmark och Sverige på sina ställen.

Men inte bara geografi utan också tidpunkt har betydelse. Möjligheterna att korsa landsgränser försämras kraftigt i och med Tysklands maktövertaganden. Norge och Danmark ockuperades av Nazityskland den 9 april 1940 och Finland slogs på tysk sida mot Sovjetunionen. Sverige var, liksom Schweiz, Irland, Spanien, Portugal och Turkiet, ett av få länder som var neutralt under andra världskriget. Det innebar att Sverige fortfarande kunde agera i flyktingfrågan, men förutsättningarna var inte enkla. Dels eftersom flyktingarna hade det svårt att ta sig till Sverige, dels eftersom de inte kunde ta sig vidare till något annat land.

Tidsandan och tillkomsten av utlänningslagstiftningen

För att förstå svensk flyktingpolitik under andra världskriget och Förintelsen behövs förståelse för det svenska samhället omkring sekelskiftet 1900. Vid den tidpunkten såg Sverige, liksom de flesta länder i Europa, sig själv som ett utvandringsland, och det fanns därför ingen anledning att kontrollera invandringen. Perioden mellan 1860–1914 brukar därför beskrivas som en liberal era när människor kunde röra sig fritt över Sveriges och andra länders gränser.

I slutet av 1800-talet började nationalistiska idéer svepa in över Europa och nationalismen förde med sig tankar om ”ett land, ett folk, en nation”. Svensken blev svensk, och invandraren ”en främmande”.

Grupper av ”främmande element” som den svenska staten ville bli av med, pekades ut. Bland dessa fanns östeuropeiska judar. För att hindra dessa grupper att resa in i Sverige skapades en lag 1914 som gav svenska myndigheter möjligheten att neka inresa.

Under andra världskriget gällde 1937 års utlänningslag. Den baserades på den första utlänningslagen som kom 1927. I den talades det om utlänningar, inte om flyktingar. Syftet med lagen var att skydda den svenska arbetsmarknaden och att ”bevara den svenska rasens renhet”. I 1937 års lag pekades inte längre ”ras” ut, men detta var fortfarande en viktig fråga för myndigheterna. De svenska flyktingmyndigheterna, Socialstyrelsens utlänningsbyrå och Utrikesdepartementet, var inte de enda att brottas med det så kallade flyktingproblemet under 1930-talet. De judiska flyktingarna sågs som ett särskilt problem eftersom det fanns en föreställning om att judar förde med sig antisemitism. Vid den här tiden erkände de flesta länder enbart asylskäl för politiska flyktingar. Nyckelfrågan gällde om judiska flyktingar skulle kategoriseras som politiska flyktingar eller inte. I Sverige försökte socialistiska och liberala politiker hävda att judar skulle inrymmas i den definitionen, men varken i Sverige eller i något annat land i Europa räknades judarna som politiska flyktingar. Den svenska flyktingpolitiken präglades av restriktivitet och av föreställningen att Sverige inte var något invandringsland. Sverige bedrev en ”urvalets politik” vilket innebar en sovring av flyktingarna. Judiska flyktingar var i viss mån välkomna till Sverige men de hade mycket svårare än icke-judiska flyktingar att få tillstånd. Så som det bevarade källmaterialet ser ut är det svårt att veta exakt hur många flyktingar som fick komma till Sverige och hur många som fick avslag, men den data som finns visar att Sverige diskriminerade judiska flyktingar under åren 1938–1941. Ansökningar om uppehållstillstånd från icke-judiska flyktingar avslogs i högst 5% av fallen medan ansökningar från judiska flyktingar avslogs i över 45% av fallen.

Vem kategoriserades som politisk flykting

FDet fanns alltså ingenting i den svenska utlänningslagen som diskriminerade judiska flyktingar. Däremot definierade inte lagen vem som skulle anses som ”politisk flykting” utan lämnade det till myndigheternas avgörande. Men hur kunde utlänningsmyndigheterna veta vilka flyktingar som var judar och inte? Redan i augusti 1938 kom en tysk anti-judisk lag som tvingade judar att ta tillnamnet ”Sara” om de var kvinnor och ”Israel” om de var män. Den 27 oktober 1938 skickade utlänningsbyrån ut ett hemligt cirkulär till samtliga passkontroller med instruktioner rörande flyktingar med J-stämpel i passet. Enligt svensk lag hade österrikiska och tyska medborgare rätt att resa in i Sverige utan visering, men med utlänningsbyråns cirkulär stoppades judar som inte i förväg hade ansökt om uppehållstillstånd eller fått en så kallad gränsrekommendation av beskickningen.

Förutom J-stämpeln i passet bad svenska utrikesdepartementet om uppgifter om ”folkras”. På beskickningarna runt om i Europa uppmanades ambassadörerna att lägga till ”folkras” i ansökningshandlingarna. De som kategoriserades som judar märktes med (m) för mosaiska trosbekännare i protokoll och andra handlingar.

Svängningen av den svenska flyktingpolitiken

I april 1940 ockuperades Norge och Danmark av Nazityskland och till en början lämnades judarna i dessa länder relativt i fred. Men under hösten 1942 bestämde sig nazisterna att det var dags att tillämpa den nazistiska politiken också på Norge och göra landet ”judefritt”. I flera aktioner deporterades norska judar med båt och senare tåg till Auschwitz-Birkenau. Deportationerna väckte ramaskri i Norge och väckte även stor uppmärksamhet i Sverige. Svensk press bröt självcensuren och började rapportera om händelserna, och den starka opinionen bidrog till att den svenska flyktingpolitiken förändrades till att svenska myndigheter nu började agera för att hjälpa flyktingar.

Det finns två förklaringar till varför det svenska agerandet vände. Svenska diplomater hade skaffat sig tillräcklig information om vad som pågick i Norge och i förintelselägren i Polen för att vilja ändra sitt agerande. Förintelsen började också drabba Skandinavien. De norska judarna sågs inte som judar i första hand utan som norrmän. Och som norrmän var de lika oss, ett broderfolk. Danmark ockuperades samma dag som Norge men deportationerna startade inte förrän nästan ett år senare, i augusti 1943. Men nyheten om deportationsplanerna läckte ut och de allra flesta av de danska judarna lyckades fly till Sverige i danska fiskebåtar. En massiv räddningsoperation i oktober 1943 räddade omkring 7 000 danska judar. 481 judar deporterades till Theresienstadt men de flesta av dem överlevde. Antalet räddade danska judar är därför stort. Siffrorna är de totalt omvända om man jämför med Norge. När Förintelsen och deportationerna drabbade Danmark 1943 hade det svenska agerandet redan vänt, vilket bidrog till att så många judar kunde räddas från Danmark. I samband med de danska judarnas flykt till Sverige i oktober 1943 väckte nationalekonomen och flyktingvännen Karin Kock frågan om varför Utrikesdepartementet och utlänningsbyrån använde ”folkras” som indelningsgrund i statistiken. Hon argumenterade för att det borde räcka att begära uppgift om trosbekännelse och ställde retoriskt frågan vad tjänstemännen på departementet själva skulle svara på frågan om punkt nr. 9 ”folkras”:

”Jag tror inte de veta det, men de veta vad de vilja ha för svar av oss andra: jude eller icke-jude, eller översatt till annat språk arier eller icke-arier. Det vore mera ärligt och rakt på sak att fråga: är Ni jude? Tag bort punkt nr 9 i utrikesdepartementets blankett snarast möjligt! Översättningarna från tyska formulär äro varken nödvändiga eller önskvärda i vårt land”.

Varken utlänningsbyrån eller Utrikesdepartementet svarade på Kocks anklagelser om antisemitism, men uppdelningen mellan judar och icke-judar försvann i den svenska officiella statistiken. Men vad hände med de danska judiska flyktingarna? Användes denna särskiljning också mot denna grupp som trots allt sågs som ett broderfolk, nästan som svenskar?

Ja och nej. Danska judar diskriminerades inte i praktiken – alla som tog sig till Sverige fick stanna. Och officiellt slutade svenska myndigheter att särskilja judiska flyktingar. Men inofficiellt fortsatte dock denna särskiljning åtminstone fram till februari 1944, även för de danska judarna. Man kan därför beskriva den svenska flyktingpolitiken som ett janusansikte, med två ganska olika sidor som existerade parallellt. I praktiken gick agerandet från aktiv restriktivitet till storskaligt mottagande, men det antisemitiska bakgrundsbruset gjorde att kategorisering och särskiljande av judar fortsatte, trots att inget praktiskt behov förelåg.

Källa: Texten är i stora drag baserad på Karin Kvist Geverts doktorsavhandling.