De svenska judarnas historia
1775 fick den tysk-judiska handelsmannen och sigillgravören Aaron Isaac tillstånd att bosätta sig i Sverige och utöva sin religion. Det blev början på snart 250 år av judisk närvaro i Sverige.
Före 1686 fanns inga lagbestämmelser i Sverige om judar. Det året utfärdades emellertid en kyrkolag som bland annat innebar att judar som kom till Sverige och som ville stanna här var tvungna att övergå till kristendomen (den lutherska läran). Detta gällde fram till 1775. Då fick Aaron Isaac ett kungligt skyddsbrev som gav honom tillstånd att bosätta sig i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen. Han kom från Mecklenburg, där han försörjt sig som sigillgravör och handelsman. Sverige fick nu sina första så kallade skyddsjudar, och Aaron Isaac kunde grunda en judisk församling i Stockholm. Inte så långt därefter tillkom en judisk församling i Marstrand, som då var en frihamn och alltså öppen för ”främmande trosbekännare.”
Tolererade men hårt reglerade
Då nyheten spred sig att Aaron Isaac fått tillstånd att bosätta sig i Sverige blev reaktionen så häftig att han under första tiden inte vågade visa sig ute. Över huvud taget fick den första generationens judar känna på den fientliga stämningen, särskilt från kretsar inom borgerskapet som befarade konkurrens inom sina yrken.
År 1782 utfärdades det så kallade judereglementet, som under mer än 50 års tid skulle bli bestämmande för de svenska judarnas liv. Det gav judarna vissa rättigheter, men medförde också en rad begränsningar i exempelvis yrkesutövning och bostadsort. I egenskap av ”okristne” kunde de inte vittna inför domstol. De fick till en början bara bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, men snart även i Karlskrona. Endast i dessa städer kunde de äga fastighet och utöva handel. De flesta hantverk var otillåtna för judar. Äktenskap mellan judar och icke-judar var förbjudna.
Judereglementet avskaffades 1838 och ersattes av en kunglig förordning ”angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter i riket”. Judarna, som dittills betraktats som en främlingskoloni, skulle hädanefter vara mer likställda övriga svenskar. Då fanns det omkring 900 judar i Sverige; av dem bodde ungefär 800 i Stockholm och Göteborg. Vissa kvarstående inskränkningar i judarnas rättigheter upphävdes under 1850- och 1860-talen.
Ett riksdagsbeslut 1870 innebar att de svenska judarna efter nära 100 år i allt väsentligt beviljades likvärdiga medborgerliga rättigheter. I fortsättningen skedde undan för undan en fullständig politisk och social frigörelse för den svenska judenheten. Många svensk-judiska familjer växte helt in i det svenska samhället då assimilationen tog fart. Församlingstillhörighet blev för många mer ett socialt ansvar än en religiös förbundenhet.
Olika traditioner möts
I takt med judars emancipation skedde en rad omdaningar även inom det religiösa livet. Vissa judars krav på förändring inom allt från liturgi till klädsel, fick andra judar att kräva striktare regler. I mitten av 1800-talet fanns en stark önskan bland de svenska judarna att modernisera gudstjänstordningen, och när Stockholms stora synagoga byggdes 1870, fick den en orgel och man predikade på svenska. Denna mer liberala/reformerta tradition visar sig än idag exempelvis i form av kantorernas tidstypiska kläder och användningen av orgel vid vissa gudstjänster. De judar som invandrade till Sverige från Östeuropa under senare hälften av 1800-talet och något decennium in på 1900-talet tillhörde dock ofta den ortodoxa riktningen, där en annorlunda syn på gudstjänsternas utformande gjorde att ytterligare en synagoga byggdes i Stockholm.
Den politiska folkrörelsen sionismen, som uppstod i slutet av 1800-talet, vars mål var att förverkliga tanken på ett hemland för det judiska folket i Palestina, omfattades av en del svenska judar. År 1880 hade antalet judar i Sverige vuxit till omkring 3 000, framförallt som en följd av invandring från Östeuropa.
En nationell minoritet
År 1930 hade antalet judar stigit till drygt 6 600. Under tiden fram till krigsutbrottet 1939 tog Sverige emot ca 3 000 judar från bl. a Tyskland, ett förhållandevis litet antal beroende på en restriktiv flyktingpolitik. Genom olika aktioner, bland annat av Svenska röda korset under krigets slutskede 1945 och strax därefter, kunde ca 11-13 000 judiska koncentrationslägerfångar transporteras till Sverige. Av dessa kan en tredjedel antas ha blivit kvar i Sverige. En viss invandring har därefter skett i samband med antisemitiska kampanjer och politiska omvälvningar i Central- och Östeuropa under 1950-, 1960-, 1970- och 1990-talen. Idag beräknar man antalet judar i landet till ca 18 000 varav ungefär hälften bor i Stockholmsregionen.
Mot bakgrund av Europakonventionen erkände Sveriges Riksdag 1999 judar, urfolket samer, romer, sverigefinnar och tornedalingar som svenska nationella minoriteter. Skälet var att dessa har en historiskt förankrad hemortsrätt i Sverige. Språket jiddisch har också blivit erkänt som ett av fem officiella minoritetsspråk i Sverige.
Judiska församlingar finns i dag i Stockholm, Göteborg och Malmö. Religionsfrihetslagen 1951 medförde att en jude inte behövde tillhöra någon församling. Även flertalet mindre städer och orter har föreningar, synagogor och judiska centra, bl.a Norrköping, Helsingborg, Lund, Borås och Uppsala. De äldre svensk-judiska släkterna har i stor utsträckning assimilerats i det svenska samhället, och dagens judiska församlingar och synagogor inkluderar alla tre stora inriktningar i västerländsk judendom; reform/progressiv, konservativ och ortodox. Det finns även judiska skolor, äldreboenden, kulturföreningar, bokförlag och andra organisationer som drivs av och för svenska judar.
Bild 1: Bild på Aaron Isaac från Judiska museets basutställning.
Bild 2: Stora synagogan i Stockholm. Ett handkolorerat trästick från verket Nordiska Taflor, en serie häften med planscher av platser och byggnader som utkom under åren 1865–1875 på Albert Bonniers förlag.