10 februari 1945

Av: Kaj Schueler, journalist och författare

Den månghundraåriga byggnad som i dag är Falu Rådhus tronar stolt över Stora Torget. Byggnaden gnistrar lite extra mot den snötäckta platsen denna kyliga januaridag 2018. Sandra skrattar och utropar: Vi måste ta en bild av dig framför Rådhuset. Vi ska snart åka hem efter att i två dagar, runtom i Falun, sökt spåren efter och uppgifter om kibbutzen i Hälsinggården. Vi har sett delar av en mur, äppelträd i vintervila och vackra björkar som är ungefär vad som återstår efter att herrgården Hälsinggården brann ner 1971.

Det är en plats och ett område som jag inte besökt tidigare men den bär på minnen om ett liv före mitt eget liv. Hit kom min mamma, Ruth, 1939, sexton år gammal. Ett halvår tidigare hade hon och hennes yngre bror kommit till Sverige, då regeringen efter Novemberpogromerna 1938 gett ungefär 500 barn från Tyskland inresetillstånd hit – de så kallade barntransporterna.

Sommaren 1939 samlades omkring sextio av dessa judiska ungdomar i Hälsinggården. Där skulle de fostras och utbildas för att inom några månader resa vidare till Erez Israel (dåvarande Palestina). Ungefär hälften av ungdomarna reste iväg två år senare, den andra hälften kom aldrig iväg då alla utresevägar stängdes när Tyskland invaderade Sovjetunionen. Här skulle mamma stanna till 1946.

För dryga sjuttio år sedan, den tionden februari 1945 promenerade mina blivande föräldrar upp till Rådhuset. För ovanlighetens skull var de uppklädda och på det svartvita bröllopsfotot ser de ungdomligt förälskade och hoppfulla ut. De skulle alltså gifta sig borgerligt. Var det enklast så? Eller var deras tro sionismen; utan gud, religion och religiösa ritualer.

Mamma var tjugoett år. Hon hade träffat pappa vid en sionistkonferens som hållits på Hälsinggården några år tidigare. Han var då anställd på en handelsträdgård i Hässelby villastad utanför Stockholm och har berättat att han brukade cykla till Falun för att träffa mamma. Det blev inte så ofta även om de hade oceaner att prata om som de istället fick avhandla i brev. Sommaren 1943 flyttade han till Hälsinggården och fick jobb på Dalarnas mejeriförening i Falun.

Vigselförrättare var borgmästare Gustaf Geete. Han var klädd i en fotsid ämbetsdräkt och med en borgmästarkedja som hängde ner till naveln. ”Skrattretande”, skrev mamma till sin yngre bror Kurt efteråt. Efter att pappa tagit fram de mässingsfärgade gardinringarna och trätt den ena på mammas finger förklarade borgmästaren dem för äkta makar och ”ålade oss att älska varandra i lust och nöd. Nå ja – Man var tvungen att ta sig samman för att uppträda med det allvar som situationen krävde”, skrev mamma.

Min morbror och moster var bröllopsvittnen och dagen efter hade de ett litet trevligt kalas – i övrigt firade de inte. Allt gick i enkelhetens tecken. De hade knappt några egna pengar, allt de tjänade gick ju till kibbutzens verksamhet men de var unga och inte så nogräknade. I ett tidigare brev (25.12.1944) till Kurt hade mamma uppsluppet avdramatiserat sitt kommande giftermål. ”Nu kan jag också avslöja en privat nyhet. Troligen kommer jag inom de närmaste månaderna att gifta mig (stackars Stefan). Tidigare har man alltid trott att det var en så stor sak, men i kretsen av chaluzim är det inte så, då vi lever så gott som gifta och allt det andra är en ren formsak.”

Hon berättar vidare att det nu är så skönt med ”fyra egna väggar”, efter alla år i sovsal. Mamma var numera föreståndare för kollektivet som höll till på Hälsingstrands skola. Fler medlemmar gifte sig och när Europa fick fred öppnades nya möjligheter att ta sig till Palestina på egen hand. En del lämnade kollektivet av det skälet, andra hade bestämt sig för att stanna i Sverige. Men ännu ett år skulle det resterande kollektivet hålla ihop och mamma höll entusiastiskt fast om den sionistiska drömmen.