Norrköping, judarna och kattunet

I det judereglemente som trädde i kraft 1782 gjordes Norrköping till en av de tre städer där judar fick bosätta sig. Antagligen var det därför de två kompanjonerna Jacob Marcus och Salomon Jacob slog sig ned i staden och grundade Norrköpings judiska församling. Först försörjde de sig som handelsmän men 8 augusti 1782 fick de skyddsbrev som grosshandlare i staden. Ett decennium senare skaffade sig dock Marcus, nu tillsammans med kompanjonen Levin Moses Lamm, privilegier för ett kattuntryckeri i Norrköping under Jacob Marcus & Comp. En samtida källa meddelar att kattuntillverkningen i staden ”nyligen fådt en synbar drift under twänne af Judiska Nationen Jacob Marcus och Lams styrelse och ägo”. År 1800 var antalet arbetare sex och tillverkningsvärdet 8783 riksdaler.

Fabriken verkar åtminstone i början arbetat på beställning; i annonser från 1799 meddelades, att ”gods till tryckning mottages wid Fabriquen så wäl som förr, och är därstädes mönsterbok att tillgå”. Vad denna mönsterbok kunde innehålla kan man ana i en tidningsnotis från juni 1796 där det tillkännagavs att ”förleden torsdag blef uti Juden Marcus hus bortstulit, 2:n est. Cattuns Schalar, den ena mycket stor med hwit botten och röda blommor samt bred bigjerning (=bård) den andra med bruna doppor (=fläckar prickar) och brun bigjerning”.

Den svåra ekonomiska krisen 1815, som ledde till omfattande konkurser i Stockholm, speciellt bland de judiska firmorna, blev ödesdiger också för Jacob Marcus, som drogs med i fallet.

Jacob Marcus var fram till sin konkurs en centralfigur i Norrköping, även därefter var hans bostad centrum för den judiska gemenskapen. Denna kom att kallas den Marcuska gården. Den var belägen vid södra Strömsgatan i kvarteret Elden nr 2 och 3. Här inrättades samma år 1791, en synagoga som användes fram till 1858.

1790 skänkte landshövdingen, generallöjtnanten greve Axel Löwen, 2000 riksdaler till ”juden och handelsmannen Jacob Marcus”. Det kallades ”julegåva och till firande av den hugneliga julehögtiden”. Pengarna skulle enligt donationsbrevet ”användas till inköp av den s.k. Westerbergska gården, som sedan för evärdliga tider skulle ägas och bebos av honom och hans bröstarvingar, eller, i avsaknad av sådana, av hans närmaste fränder och trosförvanter. Icke-judar skulle på inga villkor få bebo eller hyra gården”. Det skrevs också in att, i det fall det judiska folket i framtiden skulle förbjudas att vistas i Sverige skulle fastigheten försäljas på offentlig auktion och avkastningen användas för köp av en ny i ägarnas nya hemvist.

Ytterligare ett villkor var att ”på väggen i det förnämsta rummet skulle alltid, ohöljt, sitta en koppartavla med hänvisningar till vissa bibelställen, vilken donator skulle låta förfärdiga.” Detta är alltså samma koppartavla som nu är i museets ägo.

Bibelcitaten är tagna ur både gamla och nya testamentet och valda i missionssyfte. I de fall villkoren inte uppfylldes skulle gåvan anses förbruten och tillfalla de fattiga kristna i Norrköping. Det judiska villkoret upprätthölls av staden. När Jacob Marcus efter eldsvådan 1823 ville upplåta rum i gården åt husvilla kristna mot en billig hyra, nekades han av magistraten med hänsyn till gåvobrevets lydelse. 1905 fick Jacob Marcus bröstarvingar konungens tillstånd att få ansöka om fideikommissets försäljning, och den 12 augusti 1915 bifölls deras anhållan.

Kattun

Kattunet kom till Europa på 1600-talet. Sveriges första kattuntryckeri anlades i Sickla 1727 av holländaren Jan de Broen. Därefter startades flera olika kattuntryckerier på olika håll i landet men de hade ingen större framgång. Den inhemska produktionen hängde inte med i färgutvecklingen och de modemedvetna konsumenterna köpte hellre importerat kattun.

Efter mitten av 1700-talet fick kattunet ett uppsving när det blev vanligare bland vanligt folk. De tidigare kattunmönstren hade varit brunmurriga till färgen men på 1760-talet svängde modet. Rokokons glada, blommiga mönster, gärna i blå och röda färger, blev moderna. Förändringen hängde också samman med tekniska framsteg i produktionen.

Omkring 1790 genomgick kattuntillverkningen i riket en ny omvandling. En rad nya tryckerier etablerades av framför allt judiska invandrare. Kattuntryckarna kom med nya friska uppslag från utlandet i fråga om mönster och impulser. De hade med sig nya kunskaper både om produktionstekniker som färgkemi och om modetrender i Europa. Dessa nyare fabriker och förnyande mönster, varav Lamms var den största, konkurrerade ut de äldre 1700-talsfabrikerna.

Den förste jude som fick privilegium att starta kattuntryckeri var Jacob Isaac. Ansökan avslogs först i Kommerskollegium: argumentet var att hans fabrik skulle komma att ligga för nära en annan kattuntryckfabrik och därmed hota dennes verksamhet, men efter överklagan hos kungen fick han rättigheterna.

Det andra kattunprivilegiet gavs till Marcus och Lamm i Norrköping daterat och uppgivet i magistraten i Norrköping den 28 november 1793. Därefter fick också de tidigare norrköpingsjudarna Levin Isaac och Joseph Marcus fabriksrättigheter i Stockholm. Den mest framgångsrika verksamheten var familjen Lamms kattunfabriker i Stockholm.

De hade två stora fabriker: Blecktornet och Heleneborg. Blecktornet ersatte de Broens nerlagda fabrik på samma plats. Det var till denna fabrik som Jacob Marcus kompanjon Levin Moses Lamm från Norrköping flyttade 1800, när han då blev mästare vid broderns fabrik Blecktornet och således mycket viktig för det konstnärliga uttrycket vid fabriken.