När jag gick på gymnasiet, hade jag valt ett program där de flesta var av det motsatta könet. Kortfattat var jag den enda i min klass som representerade mitt kön och på den tiden upplevde jag könstillhörighet som viktigt.
Jag tyckte att mina klasskamrater bemötte mig annorlunda än varandra på grund av mitt kön och jag kände inte tillhörighet. De kunde skämta eller skoja nedvärderande om mig pga mitt kön.
Gymnasietiden blev en kamp på det sättet och idag kan jag undra om det hade gjort någon skillnad om jag och mina fd klasskamrater hade fått lära oss normkritik, som barn och ungdomar får göra i dagens skola. Då kanske jag hade sluppit känna mig så ensam under gymnasiet.
