Jag gifte mig med en judisk man och konverterade till judendomen i samband med att vårt första barn föddes. Min man, som har den judiska bakgrunden, har liten kontakt med sin familj som är trasig av konflikter och död.
Jag känner mig ofta otillräcklig som förälder till judiska barn i en mellanstor svensk stad. Det är ensamt. Vi tänder shabbatsljus. Barnen önskar sig en julgran. Vi firar Chanukka med en nioarmad ljusstake som knappt syns för grannarnas glitter. Barnen undrar om påskharen ska komma. Vi har glömt beställa matze och efter att ha hört berättelsen om Moses och Farao vill barnen åka på semester TILL Egypten. Jag letar bilderböcker om judiska barn. Min flicka frågar om Emil i Lönneberga är jude. Vi tar tåget till Stockholm och Stora Synagogan en lördagsmorgon. I källaren hålls barngudstjänst. Min pojke träffar en annan pojke med samma namn som han. Min pojke vägrar ha kippa. Min flicka vill gå därifrån. Jag tar med barnen upp för trapporna för att visa synagogan och gudstjänsten och judarna. Barnen tycker det känns läskigt. Jag bär min lilla pojke på höften. Åh hans mjuka, nytvättade hår! När vi smugit in genom portarna tittar han sig förundrat omkring, sträcker ut en knubbig hand och säger, självklart och världsvant ”Men, det här är ju pappas land!”.
”Min pojke träffar en annan pojke med samma namn som han”
