Kärt barn har många namn, för mig namn som som Tourettes, ADHD och troligtvis en släng av generaliserat ångestsyndrom. Börjar seriöst fundera på om jag inte har lite Aspberger också.
Ett liv som varit präglat av känslomässig kamp och en känsla av utanförskap. Att inte vara som alla andra. Att inte kunna vara lika social, rolig och lättsam som alla andra i nya miljöer. Att ha extrem prestationsångest som tar kål på en ibland. Vara stresskänslig och så trött ibland av för mycket intryck att det enda jag orkat i flera timmar eller en hel dag är netflix och soffan. För att få koppla bort hjärnan och bli människa igen.
Jag har inte varit fängslad fysiskt, jag har haft nåden att få växa upp i ett tryggt land där jag får göra mina egna val och där det finns ett socialt skyddsnät.
Men jag har varit fängslad i mitt inre, av mina egna hjärnspöken och min kaotiska hjärna.
Men tack vare tron på en Gud som bär mig genom allt, så har jag ändå klarat mig bra genom livet.
Och nu är det min tur att stå upp för mig själv. Att inte skämmas för den jag är och de utmaningar jag har. För utmaningar är lika med styrka, och det är också lika med ödmjukhet. En ödmjukhet inför mina medmänniskors olika utmaningar i livet.