Jag har sedan jag kan minnas känt att jag var del av en odefinierad minoritet och att jag var annorlunda. Min upplevelse har naturligtvis påverkat mig och därför också avspeglats i omgivningens reaktioner på mig.
Många tankar har i ungdom och begynnande medelålder gått till att försöka hitta den minoritet jag saknat för att få en tillhörighet att vila i. Ofta har tankarna handlat om att skapa skillnader, ett vi och ett dem. Min uppväxt i en gammal familj men boende i ett medelklassamhälle, familjens utländska bakgrund, familjens avvikande konfessionella inriktning.
Avvikelser har sökts intensivt, funnits och förstärkts. Allt för att bekräfta min tillhörighet till den odefinierade men upplevda minoriteten.
Dock har jag aldrig sökt roten till upplevelsen i mig själv.
Nu närmare femtio har jag förstått att jag dels är något introvert dels något mer än normalbegåvad. Omedveten om konsekvenserna och mekanismerna av detta gav det en oförståelse för omgivningen, upplevd som sprungen ur en minoritetsupplevelse.