Borås och judarna
Under perioden 1945-1947 kom ca 600 judiska flyktingar till Borås. Anledningen till att så många kom just dit var att det där fanns gott om arbetstillfällen. 1945 hade Borås drygt 50 000 invånare och var Sveriges snabbast växande industristad. Textil- och konfektionsindustrin som präglade staden behövde folk. Borås var därför en av de städer som vid krigsslutet kunde erbjuda arbete för personer utan utbildning. Villkoret för vistelsen i staden var arbete eftersom det var företagen som förvärvade fastigheter, där arbetarna inkvarterades kollektivt med gemensamt kök och badrum.
I sin avhandling Gemenskap och överlevnad berättar sociologen Mirjam Sterner Carlberg om hur de judiska överlevande kom till Borås hur de byggde ett nytt liv där.
”Vi fick genast arbete på Erla-bolaget. Det var bandarbete. Arbetet vid bandet var okomplicerat. Man lärde sig sy på en maskin, det tog ungefär två timmar att lära sig. Själva arbetet var ointressant, man fick göra 60 delmoment i timmen, dvs 55 minuters jobb med 5 minuters rast plus en stor rast på förmiddan och en stor rast på 10 minuter på eftermiddan. Arbetstiden var mellan kl. 7 och 15.”
”… då hade vi fått bostad. I ett litet, litet krypin. Bostaden låg i Trandared. Det var typiskt: två hus, fullproppade med just ”våra”. Två hus med 8 lägenheter i varje hus. I varje lägenhet fanns minst 5 eller kanske 6 eller 7 personer, beroende på hur många sängar det fanns. Erla-bolaget disponerade husen, ägde eller hyrde dem. Det kostade 7 kr i veckan och för det fick man rena lakan en gång i månaden och handdukar två gånger i månaden.”
Källa: Sterner Carlberg 1994, Gemenskap och överlevnad, s. 168.
De judiska flyktingarna kom till Sverige huvudsakligen genom två ”aktioner”. Dels genom den så kallade ”Vita bussarna-aktionen” våren 1945, för vilken Svenska Röda Korset ansvarade, dels genom en aktion arrangerad av FN-organet UNRRA. De flesta som kom till Sverige genom dessa aktioner var kvinnor, ca 88 %. Särskilda karantänstationer och en lägerarkipelag inrättades för att ta emot de som kom. Flera sådana läger låg i trakterna kring Borås.
De judiska flyktingarna betraktades av den svenska staten som transmigranter eller repatriander, dvs personer som endast tillfälligt befann sig i Sverige för vård och återhämtning och som senare förväntades återvända till sina hemländer eller migrera vidare till andra länder.
Arbete betraktades då som en form av rehabilitering för flyktingarna, som ett sätt att skapa sig en vardag och ”återgå till ett normalt liv”. Relativt snart stod det dock klart för de svenska myndigheterna att återvändande inte var något alternativ för många judar. När man insåg att repatriering inte var möjlig för de flesta skärptes ansträngningarna för att få ut de judiska flyktingarna i arbete.
”Sedan den anpassningsperiod, som beräknats till cirka sex månader, nu i det närmaste förflutit och vederbörande icke önskat utnyttja de hemtransportmöjligheter som erbjudits dem, måste de som anmält förhinder och som ha förutsättningar att försörja sig på egen hand, antaga det erbjudande till lämpliga anställningar som arbetsförmedlingen kan göra.”
”[…] Arbetsförmedlingens uppgift skall alltså vara att intressera varje repatriand att antaga arbete. Härvid skall förmedlingen framhålla, att man från statens sida kräver, att varje frisk repatriand snarast försörjer sig själv och att arbetsförmedlingen skall stå repatrianderna till tjänst i dessa strävanden. Det gäller härvid för arbetsförmedlingen att visa den fasthet, som erfordras för att repatrianderna skola få klart för sig att utplaceringskravet gäller envar, men samtidigt måste hänsyn tagas till repatriandernas labila kynne, så att ingen otålighet göres gällande från arbetsförmedlingens sida. Skulle emellertid vissa fall uppstå, där repatriander visa upprepad ovilja att taga arbete, bör arbetsförmedlingen informera dem om att de härigenom riskera att bliva överförda till ett särskilt disciplinärläger och att utlänningskommissionen dessutom kan besluta om deras omedelbara förpassning ur riket.
Källa: RA; SAK cirk. Lan nr 883, dat. den 14 februari 1946.
En stor del av de judiska överlevande som kom till Sverige arbetade inom den svenska industrin i olika branscher. Det är ett faktum som är känt, men där slutar också kunskapen. Berättelser om judiska överlevande tar sällan upp dessa aspekter av att starta ett nytt liv. Detta verkar betraktas som en parantes i den stora överlevandeberättelsen, men var i realiteten en verklighet för många människor i flera decennier eller för resten av deras yrkesverksamma liv. Det är en erfarenhet som förtjänar en plats i berättelsen om det judiska Sverige. Det förtjänar också en plats i den större berättelsen om Sverige.
De judiska flyktingarna var bland de första invandrarna som kom till den svenska växande industrin. På många sätt måste deras erfarenhet liksom de mottagande myndigheternas och företagens erfarenheter av att ta emot dem ha spelat en roll för hur man hanterade senare flykting- och arbetskraftsmottagande.
LYSSNA & LÄS MER