Min mormor flydde från Odessa i spåren av den ryska revolutionen tillsammans med sin mamma och tre systrar. Berättelsen om hur de fyllt sina dockors kroppar med värdesaker och själva svalde smycken var en av de färgrika berättelser jag växte upp med. Saknaden av Odessas terasser med dignande fruktskålar och en tillvaro som bestod av lektioner på musikkonservatoriet och handarbete delade jag med min mormor. Det var en färgsprakande värld av minnen hon tog med mig till när jag som liten var hennes ”dagbarn” Hennes pappa hade lämnat Odessa i förväg och levde som impressario i Stockholm. För mormor blev vägen lång och snårig till Sverige. Båten de flydde över Svarta havet i drabbades av en svår storm och det var en tilltufsad splittrad familj som efter många strapatser nådde fram till Berlin. Sedan blev väntan lång på att få komma till Sverige, det var ingen självklarhet att man med judisk härkomst skulle få inresetillstånd. Judiska församlingen var tvungna att tillsammans med mormorsfar garantera försörjning och bostad. Väl i Sverige försörjde sig mormor och hennes systrar genom att spela på restauranger iförda ryska folkdräkter under namnet Tamara band. Mormor fick byta cellon mot batteri eller trummor som man säger idag. Familjen var sekulära redan i Ryssland och mormor skrattade när hon berättade om hur hon blivit påkommen med att hålla bibeln upp och ner när de någon gång besökt en synagoga. Trots det var jag strängt förbjuden att berätta om min judiska börd.
