Jag är född 1983 och uppväxt i Småland. I 1800-talets Stockholm så gifte sig min farmors farmor med min farfar. Hon var judinna från Tyskland men bodde i Stockholm. Hon dog ung, men de fick barn tillsammans. Porträtten av paret fanns på väggen hemma hos min farmor i Älvsjö. Min farmor var en fantastisk person, trygg och andlig. Hon berättade för mig om Gud, på sitt sätt. Hon var en stark karaktär i sin ödmjukhet och vänlighet. Hon och hennes syster som blev katolsk nunna kämpade för rättvisa i sina och andras liv på olika sätt. De inspirerade mig.
Där jag växte upp utanför en småländsk bruksort på 1990-talet så fanns det mycket fördomar, särskilt kring judar. Vi läste mycket om andra världskriget i skolan och jag blev oerhört berörd och illamående av lidandet, särskilt i lägren. Den ondskan gjorde ont. Samtidigt så hade jag klasskompisar som skämtade om judar och hade brådmogna nazistiska åsikter. Jag visste egentligen inte något om min judiska släkt men hade helt klart med mig att min farmor skulle kunna ha blivit ett offer för nazisterna i Tyskland och pratade om detta med mina klasskompisar. Jag tror faktiskt någon hörde.
Senare i livet så är jag själv troende och har börjat studera teologi och praktisera kristendom. Det har igen fört mig till mitt judiska arv som jag alltid längtat efter men inte vetat hur jag skall närma mig det. Idag är en nytt försök.
