När jag var 16 år så dog mannen som jag trodde var min morfar. Det var av förklarliga skäl en väldigt psykologiskt jobbig händelse. Men 15 år senare berättade min morsa för mig att det inte var min riktiga morfar utan att min morfar var 93 år och fortfarande levde. Jag var alltså fullvuxen, 31 år gammal, när jag fick veta detta. Min morsa hade hållit det hemligt av konstiga orsaker men jag fick en bra kontakt med min riktiga morfar. Vi pratade regelbundet i telefon och några månader senare träffades vi, strax innan min 32-årsdag, när han låg på sjukhus och det var tyvärr den enda gången jag fick träffa honom. Han var en dansk invandrare som kom till Sverige som 30-åring efter andra världskriget (då han hade varit med i den danska motståndsrörelsen för övrigt) och gifte sig och fick barn med min mormor, d.v.s. min morsa. Min morfar dog så småningom, 94 år gammal men jag fick ju iaf ett bra minne med honom till slut. Nu för tiden har jag däremot kontakt med flera av mina danska släktingar som jag inte ens kände till innan jag var 31.
