Mormor och morfar

På grund av min mammas psykiska sjukdom tillbringade jag som liten många helger hos min mormor och morfar i Farsta, och deras lägenhet kom att bli en varm och glad plats att alltid kunna se fram emot. Där fanns mormor som läste tidningen i kökslampans sken tidigt om mornarna och bakade kummindoftande limpor att göra ljuvliga smörgåsar av. Mormor kunde en alltid prata med, spela kort och följa med till centrums butiker. Morfar var nästan skrämmande. Tyst och mestadels talande ett språk jag bara delvis förstod. För morfar ombads jag niga, säga auf wiedersehen, bitte och danke. Sällan utbytte vi några längre meningar där han satt på sin sedvanliga plats i soffan framför nyheterna på tv eller på väg till kiosken för att köpa en glass. Jag funderade aldrig över varför morfar var så svår att ty sig till, sådan var helt enkelt morfar. Nu i efterhand tänker jag att kriget och flykten från Österrike till ett kallt Finland och vidare till ett trångbott Stockholm i slutet av 1930-talet kanske satt sina spår och med tiden blivit mer framträdande när inte all energi behövde läggas på att bygga upp familjeföretaget från ingenting och försörja sin mor, bror och far och senare fru och barn. Kanske hade ålderns tid för hågkomster tillsammans med tillvarons allt mindre upptagna vardag bragt tidigare nedgrävda minnen till ytan och gjort det svårare att med ett skratt i blicken sträcka ut handen till sitt yngsta barnbarn. Morfar dog innan jag hann växa upp och bli nyfiken nog att fråga.