Jag passade alldeles utmärkt in i min barndom. Där sprang barfota fötter mot gräs och grus medan trädkronor vakade och vajade i vinden från brisen från havet. Skratt och gråt delades lika av alla och leken verkade outtröttlig. Att sommar blev vinter och allt frös till is eller lades under snö gjorde ingenting. Men när barndomen byttes ut mot flytt och när storstaden brottade ner min systers rena hjärta till psykisk sjukdom då försvann även min känsla av tillhörighet. Från den dagen har jag sökt min egen identitet. Rest till olika platser. Utbildat mig till olika yrken. Gift mig med fel person och skiljt mig. Gift mig igen. Identitet. Jag vet inte vem jag är. Varje dag börjar med en fråga. Jag vet inte varifrån ondska kommer och vad den beror på. Jag försöker läsa svaret i judisk filosofi. I arabisk litteratur. I kristendom. I islam. I judendom. Jag vet inte. Ibland hör jag vem jag är i marken framför mig då regnet slår mot det och träden vajar i vinden och allt står still ett ögonblick. Då står jag redo att leva och möta världen oförstörd. Sedan åker en buss förbi. Ögonblicket är borta. Jag är i storstaden. Min syster är sjuk och jag vet inte vad jag ska göra. Det har gått över 20 år. Pappa frågar samma sak. Hur mår hon? Varför? Vad ska vi göra? Det är min historia. Vad min syster berättar vet jag inte.
