Jag gick i högstadiet i ett litet samhälle i mitten av 90-talet. En tid och plats dominerad av storvuxna killar i bomberjackor och kängor med vita skosnören. Där en fick tänka efter vilka korridorer som var säkra när, vilka vägar hem som gick att avvika snabbt ifrån. Där rykten om knivar, basebollträn och misshandelsdomar behövde tas på allvar. John Hron på nyheterna, så lik mig själv. Jag fattade inte att det inte var normalt då, inte heller att den likgiltighet jag tyckte mig se hos de vuxna snarare var lamslagen förfäran. Jag undrar ibland hur det gått i livet både för plågoandarna, för de andra som var utsatta och för dem som ibland kom fram i korridoren och sa att de hade min rygg. Jag själv drog vidare ut i världen, glad att komma därifrån, men på senare år har jag tänkt att rädslan och utsattheten från högstadiet nog sitter kvar någonstans, djupare än jag förstått. Ibland är den ett hinder i livet, men kanske är den också en källa till styrka och solidaritet med andra som är utsatta.
