DEN JUDISKA KRÄFTSKIVAN

Den judiska kräftskivan

15 november, 2018

Traces of Existence – grävandet efter det svenska judiska-kulturarvet och den svenska historien gör nu sitt sista nedslag med Den judiska kräftskivan. Vi lämnar över stafettpinnen till andra röster att utforska inträdet i det svenska samhället. I form av en kräftskiva, på det ännu inte färdigställda nya museet på Själagårdsgatan, en plats där det judiska livet i Sverige tog sin början.

Den judiska kräftskivan är ett stycke i Leif Zerns mästerliga barndomskildring Kaddish på motorcykel. Pappan bjuder varje år till fest ute i Uttran där familjen har sitt sommarställe, varje år dukas de förföriska kräftorna fram och grannarna bjuds in till årets kalas.

”Att han bröt mot en av sina egna övertygelser framstår som en gåta av svårbegripliga mått. Han som gjorde allt farmor lärt honom att göra, han som fastade på Jom Kippur, läste kaddish, svepte in sig i bönesjalen och placerade bönekapslarna på rätt ställe, han som lärde mig, den som skulle föra traditionen vidare, att utföra samma ritualer och såg noga till att jag inte trasslade in mig bönekapslens långa läderband och virade dem åt fel håll, och på fel arm. Han som från det att jag fyllde sju betalade farbror Marcus på Nytorget för att denna Torakunnige lärare en gång i veckan skulle komma hem till oss och ge mig privatlektioner så att jag kunde gå Bar Mitzva när jag fyllde tretton, ett idogt tragglande men hebreiskans monotona språkmelodi som kulminerade i några minuters soloframträdande på hemmascenen på Sankt Paulsgatan där familjens medlemmar samlades och tårögda kunde njuta av min målbrottsstämma.

Han åt kräftor.”

Kräftscenen fångade mitt intresse och inspirerade till museets stora utanför-det-museala-rummetsatsning som söker i spåren av det svensk-judiska kulturarvet. Hur ser inträdet i ett samhälle ut, hur ser den tunna hinnan ut mellan det som är jaget och det som är den omgivande världen? Hur får jag det främmande att bli mitt? Hur hittar man hem i ett nytt och okänt landskap? Och var sätter man ner sina rötter?

Svaren är lika många som människorna, alla har sin väg in i en okänd värld. Fabian Philip i Karlskrona köpte ett gods för att få en plats i solen, i Falun tillverkar de ensamkommande flyktingbarnen skira Jesufiguriner i sin hemslöjdsfabrik och i Borås tog de judiska  flyktingarna plats vid det löpande bandet. Och talade jiddisch i den nystartade judiska föreningen i stan.

Nu vill museet ta historien om inträdet vidare, till nya berättare. Till andra som också kommit hit. Låta den judiska migrationsberättelsen bli en röst för andra. Det är många som kommit hit, som flyktingar, som arbetskraft, eller lycksökare på jakt efter ett bättre liv. Vägen må se olika ut men målet är det samma. En plats att kalla sin. En plats att höra till. Att kunna dela på världen.

Christina Gamstorp

Museichef Judiska museet