Jag föddes vänsterhänt. Det var inte ett val. Det var jag. En förmån som förunnat några få, men långt ifrån alla. Samtidigt. En förbannelse som skapar utanförskap.
Det kan tänkas trivialt, att ingen ser ner på en vänsterhänt nu för tiden. Det var förr, när man inte visste bättre. Då, på den tiden, när man tvingade barn till att skriva med höger trots att deras hjärnor och hjärtan ville vänster. Detta är normen, den skall du följa. Var inte ett besvärligt barn.
Men det var inte bara förr. Det är också nu. Alla de gånger läraren korrigerade min hand, klagade över hur suddigt och fult det blev, mina klasskamraters hån och spe. Den där gången min fågelholk i slöjden slängdes, för att läraren ansåg mig som vänsterhänt som imbecill och okunnig. Alla de gånger jag skrattats åt när jag virkat med fel hand. Eller hur många gånger man mansplainats av medelålders män som skall tala om för en vacker ung kvinna att hennes hand är fel – att man inte kan servera en tallrik mat med vänsterhanden. Skapade inte Gud två händer? Lika varandra? Lika mycket värda? Min vänsterhand och min hjärna tackar mig – du är en unik skapelse. Var glad att du inte är normalstörd, utan speciell. Att du har gåvor andra inte ser eller förstår. Att du välsignats med klokhet och kreativitet. En sportig personlighet. Och allt du kan göra- tacka för vänsterhänthetens förbannelse. Den som drabbade dig och inte andra.