Det var första vårteminsdagen i januari 1957. Jag gick i första klass i en skola i Malmö och alla i klassen ombads av fröken att berätta en och en vad de fått i julklapp. Jag minns att jag snabbt tänkte att fröken visste nog inte att vi inte firar jul och att det nog var bäst att jag räknade upp några saker som julklappar för klasskamraterna visste nog inte heller. För att det skulle vara lite sant tog jag med sådant jag fått i Chanukka-presenter (vilka inte var så många som jag trodde klasskamraterna fått i julklappar) och lade till några kläder mamma ändå köpt till mig då i december. Denna händelse har etsat sig fast i mitt minne. Då för mer än 60 år sedan var Malmö tämligen homogent vad gäller religion och bakgrund. Jag vet inte om min fröken kände till att jag var judinna och hur mycket hon visste om judendomen. Jag har arbetat med lärarutbildning och har ofta tänkt på hur viktigt det hade varit att min fröken dels visste att jag var judinna, dels hade så pass goda kunskaper att hon visste att i judendomen firas inte jul. Det allra viktigaste är dock att trots dessa kunskaper visste hon inget i förväg om huruvida jag och min familj firade jul och om jag fick julklappar. Det skulle hon ha varit tvungen att fråga mig eller mina föräldrar.