För 104 år sedan ägde det stora folkmordet på kristna rum i Osmanska riket. Det låter kanske som något som är förpassat till historieböckerna men effekterna av det är så påtagligt aktuellt än idag och högst levande för oss som är avkomlingar till de som överlevde. Jag tillhör den tredje generationen. Jag har mött generation 0, de som upplevde fasorna och överlevde, och har ställt många frågor. Att jag är född och uppvuxen i Sverige är en indirekt konsekvens av det som hände då 1915. Under min uppväxt, och senare genom aktiv val som vuxen, har jag dessutom tillhört ett kristet samfund, ett som inte är det som den folkgrupp jag tillhör så starkt varit knutet till i snart 2000 år, vilket oftast heller inte mottagits väl i den egna gruppen. Detta samfund har varit och är fortfarande förföljt i vissa länder. Sammanhang, plats, identitet och hemvist är således frågor som varit närvarande i mitt sinne så länge jag kan minnas och är det än idag. Det har gett många insikter och har varit en intressant resa hittills.
Tiden har bara en riktning men människan kan gå åt alla håll
