Så jag är lesbisk. Nu vet jag det men jag känner mig sällan lesbisk, jag ser definitivt inte gay ut. Jag har långt hår och inga tatueringar eller piercings. Ibland har jag till och med kjol och smink. Jag är dock inte flata, ordet låter för hårt till och med i mitt huvud. Jag är gay, men bara tekniskt sett, som att jag är lesbisk på min mammas sida men jag har aldrig besökt Lesbos eller lärt mig tala lesbiska.
Innan jag var lesbisk var jag bara annorlunda. När mina tjejkompisar blev ihop med killar i mellanstadiet var jag övertygad om att de hittade på. Vi var ju för små för att bli kära? Sånt händer ju senare? Jag kunde inte föreställa mig att bli tillsammans med en kille, de var så fundamentalt ointressanta. Tjejer däremot – jag önskade om och om igen att få hitta en bästa tjejkompis. En “kompis” som jag kunde snacka om allt med och göra allt med och kanske flytta ihop med när vi blev stora? För det är väl sånt tjejkompisar gör?
Och snart hittade jag den tjejkompisen. Hon hade bruna ögon, finnar på kinderna och ett skratt som fyllde ett helt rum. Hon var den första jag kom ut till och samma kväll blev hon tillsammans med sin pojkvän. Aj. Vi är fortfarande nära vänner, men vi flyttade till olika städer vilket har gjort saker lättare. Och helt ärligt är jag glad att vi träffades, som att Sapfo själv satt i eftervärlden och tänkte “Den här dumma flatan kommer inte känna igen kärlek om den så träffar henne med blixten” och så skickade hon det näst bästa.