Jag kunde inte släppa historian om pojken som hette David och hade suttit i koncentrationsläger. När läraren i klass fyra hade läst den sista raden hade hela min världsbild förändrats. Historian om andra världskriget blev för alltid en del av mitt liv. Förkovrat mig i böcker, föreläsningar och filmer inget ämne engagerar mitt inre på den nivån. Det jag inte visste då är känslan av skam hade dolt min familjs historia. Den kom att leva omkring mig under mer än 30 år innan jag skulle få reda på hur den drabbat min familj och samtidigt gjort så att jag fanns.
Skammen sitter så långt inne att jag än idag tassar på glas när jag söker våra rötter. Min överlevare dog på 80 talet men vi pratar fortfarande inte om det. Jag vet inget idag om min judiskasläkt men genom DNA vet vi att den finns.
Vi finns också vi blir en minoritet i minoriteten.
Jag hoppas att jag finner det jag letar efter en härkomst ett familjenamn och någon överlevandes släkting någonstans i världen.
