Ni de aquí, ni de allá. Så säger man på mitt modersmål, eller ja, mitt ena modersmål. Jag har ju två. Spanska och svenska. Det betyder: inte härifrån, inte därifrån och det beskriver den känslan av att inte riktigt tillhöra något alls.
Jag växte upp i ett väldigt homogent område i en skånsk stad. Jag och min yngre bror var två av väldigt få personer med annan etnisk bakgrund än den svenska på vår skola. Varje dag var en kamp, jag ville bevisa att jag visst var svensk, men också att jag inte alls var svensk, och att det också är okej.
Jag längtade så mycket efter att få träffa och vara med andra, som var som mig, som oss. Jag kunde aldrig se mig själv i de ansikten jag mötte i min vardag. Ingenstans såg jag någon som kunde måla med ord, som kunde känna musiken, som visste vad det var att få allt taget ifrån en.
Eller kanske visste inte jag och min bror egentligen vad det betydde att få allt taget ifrån en, men vi växte upp i skuggan av exil, tortyr och flykt. Vi fick ärva det hålet i vår själ, trots att vi inte levde när den biten togs ifrån oss. Vi fick ärva längtan av att återvända till en plats vi knappt ens besökt. Men vi fick inte ärva ett land. Vi fick inte ärva ett folk. Vi fick inte tillhöra. Här är vi därifrån, och där är vi härifrån.
Länge sökte jag efter ett sätt att beskriva den känsla jag burit på i 25 år. Mellanförskap. Tack, tack du fantastiska människa som myntade detta begrepp. Tack. I mellanförskapet hittade jag mitt innanförskap, min tillhörighet.