En kväll blev min pappa uppringd av sin storasyster. Hon berättade upphetsat:
”En kusin till oss i Småland har släktforskat. Vår gammelmormors familj var judar!”
Judar? Detta var en sensation. Men varför hade ingen i hela släkten sagt något? Var det av rädsla? Min pappa blev upprörd, nyfiken och fascinerad. Han började leta tecken och studera judarnas historia.
Kort därefter lärde min mamma känna en guldsmed som var jude. Hon berättade om pappa och mannen utbrast: ”Aha! Detta är ingen slump! Sa du inte att ert barnbarn heter David? Kom ihåg att det judiska lever kvar i sju generationer. Ni borde konvertera!” Mamma köpte en Davidsstjärna i guld som pappa stolt fäste i sin halskedja. Nu blev det allvar. Visserligen skämtade vi friskt om förhud, kippor och fläskkött – men pappa var snart djupt solidarisk med Israel och allt som hade med judendom att göra.
Så en dag, ett år efter hemlighetens avslöjande, ringde pappa till kusinen i Småland. De hade annars bara sporadisk kontakt, men nu ville pappa berätta. Kusinen svarade: ”Vad pratar du för goja? Gammelmormor var från Ljuder!”
Ljuders socken, alltså. Precis som Karl-Oskar och Kristina. Alltihop var ett hörfel! Min faster hörde dåligt, och sen gjorde hennes livliga fantasi resten.
Vi skrattade nästan ihjäl oss. Pappa dog för övrigt 2016 och jag ärvde hans kära davidsstjärna, som nu hänger bredvid mitt guldkors. När jag varit i Israel har många sett min halskedja, och gjort tummen upp. De skulle bara veta…
