Stormen från fjället slet hårt i mig och jag började falla.
I min hemby i den Lappländska fjällvärden fanns ingen jude, inte i närområdena heller. Under tiden med husförhör och kyrkoplikt predikades det om herrens tukt och förmaningar vilket gav svårigheter i vardagen att förstå då den karga marken knappt gav mat på bordet. Dock fann väl folk tröst, men vardagen byggde på hjälpande händer, berättande och lärande.
Man tog hand om varandra och andra, då kriget drog fram kom de vilsna över gränsen från Norge som alltid fick först av de magra borden och värme från kylan. Att alltid försöka göra rätt var något som ärvdes genom generationer och något jag ger till barn och barnbarn att förvalta och föra vidare.
Vägen drogs in sista milen i modern tid, och här bygger jag mitt hus. För betraktar jag människorna här, så har de omedvetet levt och lever efter traditioner som mer påminner om de judiska än något annat.
Jag har fått förmånen en tid i min ungdom att studera i Israel, vilket gett vänskap, kunskap och insikter från en plats så oändligt olik min, men ändå så lika. Att aldrig glömma är en del av det oändliga lärandet där vi är mer lika än vi kan ana.
Då mitt fall var över var det mycket som i mig gick sönder, men likheten att läka, leka och lära är densamma alldeles oavsett.
