Min farmor, Tzipora, var en ung judisk flicka på 18 år från en mellanstor stad i Ungern när andra världskriget började. Jag är säker på att hon inte hade en aning vad som inom kort kommer att hända. 1944 transporterades hon, tillsammans med sin familj och hundratusentals andra ungerska judar, till nazisternas dödsläger i Polen. Hennes föräldrar och syster, Agnes, mördades direkt i Auschwitz. Hennes bror förvann. Allt jag vet var att hon var fånge i Auschwitz, och att hon överlevde. Efter kriget kunde hon välja att åka med de vita bussarna till Sverige, men valde att åka till Ungern för att försöka hitta sin bror, vilket hon gjorde. Sen åkte de till Israel, där min pappa och jag föddes. När jag var 27 gjorde jag det hon tackade nej för och flyttade hit till Sverige. Nästan varje gång jag såg henne när jag besökte hennes åldringshem i Israel sa hon att hon ångrar sig. Att hon borde ha åkt till Sverige efter kriget. Jag kan dock tacka henne för att hon inte gjorde det, skulle ha inte funnits annars… Ohev otach tamid Savta!
