För 3 år sedan hittade jag mannen i mitt liv. Jag var lycklig. Jag somnade och vaknade med honom i mina armar varje natt. När vi planerade på att flytta ihop i en period då vi bägge upplevde stor stress på var sitt jobb började jag tvivla på om han verkligen var kapabel att tillgodose mina behov och samtidigt låta mig älska honom på mitt sätt i framtiden. Han började lämna mig ensam hemma på natten och jag fick lära mig på nytt att sova ensam. Vi slutade träffas. Jag led. Jag ansträngde mig för att inte ta kontakt med honom. Jag undvek tankar på honom, raderade gamla bilder, försökte övertala mig att jag hade gjort fel när jag valde honom. En dag på jobbet frågade en kollega om jag hade pratat med honom efter att vi hade slutat träffas. Det var allt jag behövde för att leta fram hans nummer och ringa honom. Nu träffar jag honom igen och väntar på att vi snart ska samtala om oss, om framtiden, om vår framtid. Jag vet att jag älskar honom. Jag kan somna lätt igen.
Att älska
