Återkommande drömmar

När jag var sju år hade jag en mardröm. Jag var en liten judisk pojke i koncentrationsläger. Jag hade försökt fly men blivit gripen. Nu tvingades jag gå tillbaka in i lägret mellan rader av hånskrattande nazister.
Jag har inte ett dugg judisk bakgrund, men uppenbarligen hade jag kunskaper om förintelsen. Min far berättade en del, och så var det en artikel i tidningen Life. Bilden av den lille pojken med sorgsna och rädda ögon kommer därifrån. Och så var jag utanför och mobbad. Utan någon uppenbar orsak, men det började i viss mån redan före småskolan och fortsatte genom hela folkskolan. I tonåren var jag bara ensam, och skolan kändes ofta som ett fängelse.
Drömmarna om att vara jude i koncentrationsläger återkom då och då långt in i vuxen ålder. Men de ändrade gradvis karaktär. Lägren blev så småningom allt mindre obehagliga och till och med trevliga, och i den sista var kriget slut och jag kunde gå därifrån om jag ville. Det speglar naturligtvis en utveckling i mig själv och mina relationer till andra.
Naturligtvis är mina upplevelser som barn, hur svåra de än var, inte i närheten av de fasor som den där drömmen handlar om. Men jag tror att all slags utstötning, mobbning, nedvärderande och omänskliggörande som människor ägnar sig åt är har i grunden samma orsaker. Det innebär att det kan hända i stort sett när som helst, var som helst. Vi måste vara på vår vakt. Och framför allt måste vi skapa miljöer och samhällen där man inte behöver bete sig så!