För snart femtio år sedan frågade jag min man ”Vad grubblar du på?”
”Vad det innebär att vara jude”, svarade han.
Och så grubblade han. Utifrån sina grubblerier kommenterade han världen.
Det var som om han satt där uppe på en mur som skiljer den judiska världen från den värld han levde i.
Han iakttog, kommenterade båda sidorna, muntligt och skriftligt.
Han kopplade Lagen och Ordet.
Han var så märkligt ”Gammaltestamentlig”. Han ”levde jude”
Någon gång sade han också ”Ingen har sagt att det ska vara lätt”.
Kvar finns hans anteckningar. Stora lappar, små lappar; maskinskrivna, handskrivna. Somt är nästan oläsligt, mycket är svårgripbart. Allt förankrat i erfarenheten av tvåtusenårig exil, av det eviga mötet mellan det intensivt judiska och den omgivande världen.
Det arvet var hans referensram – erfarenheter förmedlade av de äldre i Östeuropa, som också lyssnat till sina äldre på vägen dit … De stora helgerna, bönerna, yiddishen…