Judiska Museet har just avslutat två intensiva dagar som värd för en stor konferens om det svensk-judiska kulturarvet. Vilken succé! Museimänniskor och forskare trängdes på Kungliga Myntkabinettet för att dryfta frågor kring ett judiskt museums roll, svensk-judisk historia och de judiska samlingarna på svenska museer.
Både Stadsmuseet, Historiska och Nordiska museet gjorde spännande och tankeväckande spaningar i sina basutställningar och magasin. Betrakta föremålet på bilden, visst är det vackert, med sina röda stickningar, kanske är det en julgransdekoration eller ett filthjärta som ska pryda en dörr eller en ljusstake i juletider. Det finns i Nordiska museets samling och är faktiskt ett föremål tillverkat av en av de judiska flyktingarna som 1945 hamnade på Sigtunastiftelsens flyktingförläggning. Gör det det till ett judiskt föremål; som förmedlar en viktig berättelse om livet efter Förintelsen? Eller ett svenskt föremål, ett föremål som säger något om Sverige eller om kriget, eller om svensk flyktinghantering efter andra världskriget? Hur ska det klassificeras, vad är det som avgör om ett föremål är judiskt eller ej?
Förutom de strikt rituella föremålen, som utgör en stor del av judiska museers samlingar, är det en svår avvägning att göra men också något oerhört viktigt. I föremålens proveniens ligger ju berättelser, historia och kunskap förborgad. Föremålen har ju varit på platser vi vill veta mer om och är nyfikna på. De berättar en historia om en tid vi bara kan ana och veta något om i efterhand. En nyckel till det förflutna.
På svenska museer ligger judiska föremål, ofta gömda för en ovana besökaren. Det är en av Judiska Museets uppgifter; att lyfta fram, uppmärksamma och få andra att visa det som är en del av den svenska historien. Det judiska, i form av garnhjärtan, chanukkior eller skärvorna av en kosherservis.