Fem frågor till historikern Elin Hinnemo
Du har fått i uppgift av museet att forskat i händelsen kring ”Det stora judedopet” 1681 i Tyska kyrkan. Vad har du hittat som vi inte riktigt visste tidigare?
Den enda som tidigare har undersökt händelserna kring ”Det stora judedopet” är historikern Hugo Valentin som forskade om den svenska judiska historien i början av 1900-talet. Hans redogörelse är detaljerad och har legat till grund också för vår forskning, men den är också formad av sin tid. I hans berättelse är kvinnorna nästan helt osynliga. De är också anonyma i de källor som berättar om händelserna kring själva dopet. Men den huvudsakliga källan till vad som hände med Moses Jacobs familj är de ansökningar hans hustru skickade till kungen efter hans död och som finns bevarade i Riksarkivet. Dessa var skrivna på svenska, till skillnad från alla tidigare dokument och vittnar således om en viss integration. När hon skrev dessa bodde hon hos sin dotter som var gift med en godsförvaltare utanför Västervik, och det är från denna dotters 15 barn som de nu levande ättlingarna till de döpta judarna kommer.
De tidigare redogörelserna ger också för handen att gruppen judar blev uppfångade av prästen Bezelius som sedan lotsade dem genom samhälle och dop. Men det är inte riktigt den berättelse som källmaterialet visar. Snarare verkar de två judiska familjefäderna, eller kanske snarast Israel Mandel på egen hand skaffat de intyg han behövde och själv uppsökt stadens och kyrkans myndigheter när han landsteg för att tala om sin avsikt att låta döpa sig och be om hjälp i företaget. De två återkom sedan ensamma till myndigheterna vid upprepade tillfällen för att be om understöd och hjälp. De två männens aktörskap bör därför lyftas fram.
Hur kan man föreställa sig att det var att komma hit som utlänning på 1600-talet?
Den utlänning som kom till Stockholm på 1600-talet, kom till det svenska stormaktsväldets huvudstad. Det svenska riket omfattade de båda rikshalvorna Sverige-Finland, Estland, Lettland och flera provinser i norra Tyskland. Stockholm var ett internationellt handelscentrum och ett maktcentrum i riket. Flera olika språk talades i staden, inte minst tyska var ett viktigt språk. Att det kom främlingar till staden var därför inget ovanligt, tyska och holländska handelsmän, finska soldater och ambassadörer och emissarier från de stora rikena i Europa besökte och levde i Stockholm.
Finns det något i det här materialet som du tycker är speciellt spännande?
Det jag tyckte var det mest spännande källmaterialet är den plädering som Moses Jacobs hustru, döpt Hedvig Eleonora, gjorde i sin ansökan till kungen många år efter dopet. Då hade maken dött och det understöd som han fått i egenskap av döpt jude hade dragits in. Den fattiga änkan skrev då till kungen och åberopade sitt deltagande i ceremonin och hävdade att hon lika väl som sin make hade undergått dopet och därför hade rätt till understöd från staten. Med tanke på hur frånvarande kvinnorna varit både i källorna kring dopet och i de redogörelser för händelserna som tidigare funnits, tycker jag att hennes åberopande av sin existens är fantastisk! – jag var där, jag handlade, jag har betydelse, också jag existerade!
”Det stora judedopet” är också namnet på den bok prästen Bezelius lät skriva efter det att dopet hade ägt rum. Hur ser den ut och vad berättar egentligen boken om?
Den huvudsakliga källan till hur själva dopet gick till är den bok som den dopförrättande prästen Christophorus Bezelius skrev några år senare. Han bad 1682 domkapitlet i Stockholm om tillåtelse att få skriva boken och den publicerades troligen 1688. Skriften förseddes med kopparstick av Sartorius, däribland den ofta återgivna avbildningen av de knäböjande runt dopfunten. Där finns också två porträtt av Israel Mandel respektive Moses Jacob. Skriften tillägnades kungen, en dedikation som finns på första uppslaget i boken.
Boken inleds med Bezelii skrift till kungen där han ber att få förtälja berättelsen om dopet. Därefter följer en utvidgad version av Berzelius predikan varpå följer en redogörelse för själva dopet. Skriften avslutas med att Bezelius gör en reflexion över betydelsen av dopet.
I Valentins beskrivning av skriften menar han att författaren Bezelius i allmänhet inskränker sig till att, i bearbetad form, återge tidigare framförda ”historiska upplysningar och anekdoter”, särskilt den berömde juristen professor Wagenseils arbeten. Men han uttalar också enligt Valentin ”vissa egna meningar om judarnas tillbörliga behandling och om judemissionens metoder och framtid”. Han lämnar åtskilliga exempel på ”judarnas påstådda hat och smädelser mot Kristus och de kristna”. Å ena sidan avvisar han ”allt övervåld mot judarna såsom okristligt” men menar å andra sidan att det är ”rätt och billigt, att det gudaförsmädande släktet ej tillåtes att invandra i ett kristet land”.
Det skulle ta nästan 100 år innan Aaron Isaak kom till Sverige och ändrade förutsättningarna för det judar som kom med honom. Vad hände under de 100 år innan Aaron Isaak. Fanns det inga andra religioner i Sverige än luthersk protestantism i Sverige? Var alla andra som kom till Sverige för att bosätta sig tvungna att konvertera?
När Israel Mandel och Moses Jacob kom till Stockholm 1861 fanns inget förbud för judar att befinna sig, eller bo i Sverige. Ett sådant förbud infördes dock bara några år senare, genom den nya kyrkolagen 1686. Den sade att alla judar, turkar morianer och hedningar som kom till Sverige antingen skulle konvertera eller utvisas. Ett liknande förbud för svenska undersåtar att bekänna sig till den katolska kyrkan fanns sedan 1617.
Under de hundra åren fram till religionsfrihetsförordningen 1779 var det alltså förbjudet för svenska undersåtar att tillhöra någon annan tro än den luthersk protestantiska. Däremot var det tillåtet för utländska katoliker att leva i Sverige, framför allt gällde det utländska ambassadörer och liknande. Genom ett särskilt undantag tilläts också Karl XII fordringsägare som följt med honom tillbaka från Osmanska riket att stanna i landet och utöva sin religion. Bland dem fanns både muslimer och judar.
Den jude som kom till Sverige under 1700-talet skulle alltså enligt lagen döpas för att få stanna i landet. Ett antal (kompletterar med siffra imorgon) judar konverterade under perioden till lutherdomen för att kunna leva och verka i Sverige. När de så gjorde såg staten välvilligt på dem. Det inrättades en särskild fond kallad ”de konverterades stat” ur vilken de döpta, både judar och andra, kunde söka understöd. Lagen verkar dock inte alltid ha upprätthållits så absolut. Det finns exempel på judar som döptes många år efter att de först ankommit till Sverige.
