I förra veckan var museet i Falun för att göra research kring Hälsinggården, den kibbutz som låg strax utanför Falun mellan 1939–1946. Dit kom ungdomar mellan 14–16 år, en del av dem från den tyska Hechaluzrörelsen, som fått tillstånd att skicka ungdomar till Sverige för att etablera en kibbutz. Villkoren var enkla och tydliga; ungdomarna fick bara tillfälligt befinna sig Sverige på sin väg mot Palestina.

Andra kom via den s.k. barnkvoten och Kindertransport. ”Kristallnatten” i november 1938  innebar förändringar, om än marginella, i svensk flyktingpolitik. 500 tyska judiska barn under 16 år fick inresetillstånd, under förutsättning att de judiska församlingarna ansvarade för deras uppehälle och skaffade dem ett fosterhem eller en plats på barnhem. De fick under inga omständigheter ”ligga det svenska samhället till last”, står i en skrivelse, i december 1938, till den judiska församlingen i Stockholm, De flesta barn reste till Sverige utan sällskap av någon de kände och många av dem hade aldrig rest utomlands tidigare. I hemlandet hade familjerna sökt bland alla tänkbara organisationer efter inresetillstånd till ett annat land. Bland alla dem som kunde hjälpa till att utfärda sådant tillstånd fanns särskilda organisationer som hjälpte judiska ungdomar med utbildning i jordbruk i syfte att förbereda dem för vidare emigration till brittiska Palestina. Några av dess ungdomar hamnade på Hälsinggården i Falun.

Och nu är Judiska museet där för att avtäcka spåren av judiskt liv i Sverige. Dagen var iskall och krispig, när vi parkerade bilen utanför det som idag återstår av Hälsinggården. Vi var flera stycken, kunskaperna om och spåren av de människor som en gång kom till Hälsinggården är många, många av dem reste aldrig vidare utan blev kvar i Sverige. På kibbutzen fanns också en leksaksfabrik som tillverkade tomtar, Nils Holgerssonfigurer och annat som har sitt ursprung i det svenska kulturarvet. Maskinerna från leksaksfabriken flyttade så småningom till en kibbutz i Israel, dit många av Hälsinggårdens ungdomar också flyttade, några redan 1943, några efter kriget.  

Att vara på en autentisk plats är alltid lika hisnande, där blir allt på riktigt och historien så levande och betydelsefull. Och man kan inte låta bli att tänka på de ensamkommande barn som idag hamnar i Sverige. Hur gjorde man då? Och hur gör man idag? Och vart kommer spåren från Hälsinggården leda oss?  Redan nu löper rottrådarna mellan Berlin, Hamburg, Stockholm, Falun och Israel. Och då har kartan bara börjat ritas.

Utställningen, som öppnar i början av juni, görs i samarbete med Dalarnas museum. Platsens konstnär är Hila Laviv, en israelisk konstnär med en oerhörd personlig och fascinerande relation till Hälsinggården och det svensk-judiska kulturarvet.