Mycket av det som visas i Judiska museets basutställning handlar ju om den svensk-judiska historien och om träffytorna med det omgivande samhället. Om det som skaver, men också om det som förändrar ett samhälle. Där har det judiska bidraget varit stort och betydelsefullt. Men museet är ju inrymt i en gammal synagoga där inte historien utan nuet och den judiska praktiken stått i fokus. Hur gör man, varför gör man så? Vår underbara chavrutalampa låter också den judiska tanketraditionen vila över museet i sin helhet. Här finns plats för många frågor och minst lika många svar.
Kvinnoläktaren kan bli en plats där vi kan fortsätta att utforska den judiska praktiken. Frågorna har varit många de senaste åren, många har sett Shtisel och Unorthodox och undrar vad de har på huvudet och varför. I Judiska huvudsaker kan man få svar. Men det handlar också om uttrycksfullhet, den judiska huvudsaken som en modeaccessoar, som en sak som betonar personlig stil och den just jag vill vara. Variationerna är oändliga, likaså för de kvinnor som väljer att täcka sitt hår. Hattar och turbaner i olika färg och modegenrer avlöser varandra. I utställningen finns också en hattparad som kom till en vintrig marsdag när huvudsaksbärare trängdes i Gamla stans gränder.
Och mer av modet syns i museets rika bildskatt. Höga hattar, allehanda damhattar, uttrycksfullheten och moderiktigheten har ingen gräns. Och längst in i utställningen växer nya kippor i museets kipparabatt, ett uttryck för det levande judiska kulturarvet. För museet blir det också som om vi vecklar ut vår samling. Många huvudbonader som vi ställer ut i Judiska huvudsaker har legat länge i lådor och varit inlindade i silkespapper, nu har de varsamt plockas de fram och skickats till konservator för en skönhetsbehandling. Och den gamla prakten lyser igen. Samlingen vecklas ut till en större rikedom än vi anat. Allt dolt bakom trådgardinen som också fångar in kvinnornas villkor på kvinnoläktaren, avskilda från männen via ett draperi.
Och över allt svävar Bea Szenfelds Icke-vetandets moln. Bea, som jag gärna ville jobba med och som jag träffade av en slump på ett tåg kl. fem på morgonen. Av ren artighet dröjde det till klockan nio och ankomsten till Göteborgs central innan jag vågade mig på att fråga om inte hon var Bea och om vi inte kunde göra något ihop. Och det kunde vi, inte bara ett utan två underbara pappersmoln svävar nu ovanför oss och samtalar så fint med predikstolens lite naivistiska moln, antagligen en kristen tradition som smugit sig in i den judiska reformivern. Men molnen talar inte bara med vårt egna moln, Icke-vetandets moln representerar också för mig lite av den judiska tankevärlden, som 1500-talsfilosofen Nicolas Cusanus som faktiskt pratar om icke-vetandet, om tillståndet mellan det han kallar intellectus – det reflekterande på gränsen mot det vi faktiskt inte vet – och ratio – det rationella, det praktiska görandet. Det tycker jag resonerar fint med den judiska tolkningstraditionen men också görandet, det praktiska som ju är så centralt i den judiska religionen. Så Icke-vetandets moln, som nu svävar högt uppe i synagogans tak, får också symbolisera detta och för en stund bli ett judiskt moln.
Välkomna in!