Utredningen är klar och ute på remiss. Museet har ägnat de sista soliga varma sommardagarna åt att reflektera kring utredningens innehåll och slutsatser. Här är ett axplock för hugade spekulanter.
”Det är oerhört centralt att judisk historia inte reduceras till en berättelse om Förintelsen. Det är också mycket tydlig i ett europeiskt perspektiv där många Förintelsemuseer numera inryms i judiska museer. Det är därför glädjande att utredningen beaktat Judiska museets synpunkter kring behovet av ett vitalt judiskt museum för att sätta Förintelsen i ett större sammanhang kring det judiska livet. Judiska museet har genom det nya museet och 30 års museiarbete satt svensk-judisk historia på kartan och införlivat det judiska perspektivet i det svenska kulturarvet. På så sätt har museet breddat och komplicerat bilden av Sverige.
Utredningen lyfter frågan om en ökande antisemitism och en förändring i samtalsklimaten sedan den förra utredningen om ett museum om Förintelsen, gjordes. Det är en helt riktigt att klimatet förändrats, samtalstonen har blivit råare och debatten mer polariserad. Detta har dock hänt trots massiva insatser för att just sprida kunskap om Förintelsen. Det finns därför anledning att reflektera över hur man bäst bemöter denna alarmerande utveckling. Antisemitism och rasism kan förstås också bekämpas genom att sprida kunskap om utsatta grupper, däribland den judiska gruppen.Vi har med den nya utställningen strävat efter att bredda bilden av judisk historia bortom Förintelsen. Judiska museet vänder sig explicit till den breda allmänheten och vill verka folkbildande för att sprida kunskap om judisk kultur, religion och historia. Det är ett viktigt arbete för att bekämpa antisemitism och föreställningar om det judiska.
Sedan många år bedrivs ett mycket omfattande arbete kring minnet av Förintelsen i Sverige. Inte minst har Förintelsen minnesdag, 27 januari, varit en mycket viktig motor i detta arbete. De överlevande har också kommit att få en mycket mer framskjuten position i samhället med ett tydligt deltagande i den politiska debatten i Sverige.De erfarenheter och lärdomar som gjorts under de senaste decennierna är viktiga utgångspunkter för det nya museet. I utredningen saknas i en diskussion om vad vi lärt oss och vad som kan betecknas som “best practice”. En genomlysande översikt kring på vilket sätt man förmedlar kunskap och insikt kring Förintelsen bör vara ett av det nya museets allra viktigaste uppdrag.
Att berätta om Förintelsen rymmer mycket moraliska implikationer. Det går inte att berätta eller vittna om Förintelsen och framväxten av Nazityskland utan att detta också innebär starka kopplingar till nuet och betydelsen av att lära något av detta. Det går därför inte att skilja på det historiska och det pedagogiska arbetet. Att lära om och att lära av Förintelsen hänger intimt samman och resonemangen i utredningen om att prioritera ned det pedagogiska arbetet blir därför mycket märkliga.
Mer övergripande är det fortfarande mycket som är oklart vad gäller museets fokus.Både relevant forskning men också den samling som nu ska växa fram kommer att vara avgörande för vad det nya museet ska ta upp för centrala frågor. Klart är att utredningen, precis som den tidigare utredningen som föregick bildandet av Forum för levande historia, inte riktigt kommit i mål vad gäller syftet med det nya museet. Svårigheten att hitta en central frågeställning som känns som en naturlig utgångspunkt måste beaktas.
Att de överlevandes berättelser och vittnesmål ska vara en central utgångspunkt är en fråga som behöver beredas ytterligare. Överlevandes vittnesmål är en oerhört central del i att berätta om Förintelsen men belyser bara offerperspektivet. De behöver kompletteras med andra perspektiv som kan förklara ett skeende som Förintelsen och hur nazismen växte fram som statsbärande ideologi i Tyskland. Under Förintelsen mördades en stor del av Europas judar, och den judiska civilisationen utplånades. Detta är själva Förintelsen, inte den rännil av människor som överlevde och som haft enorm betydelse för att ställa förövare inför rätta, bevara minnet av Förintelsen och ge unga människor ovärderliga kunskaper och känslomässiga upplevelser av denna monstruösa tragedi. Vittnesmålens plats i en utställning om Förintelsen måste dock utgå från det narrativ man väljer och hur man väljer att berätta detta. Vad som också är väsentligt att lyfta fram är hur överlevandes vittnesmål har förändrats över tid. De fyller idag en helt annan funktion än vad de gjorde då de första vittnesmålen kom.
Det finns också anledning att ha synpunkter på den förslagna tidplanen. Baserat på erfarenheterna att forma ett helt nytt judiskt museum i en befintlig byggnad tar arbetet med det övergripande narrativet lång tid. Fyra års arbete låg bakom den genomgripande förändring som föregick Judiska museet öppnandet sommaren 2019. I detta perspektiv kan det också finnas anledning att se över magnituden på det föreslagna museet. Någon sa skämtsamt vid den första Förintelsekonferensen år 2000 att Sverige gick med i andra världskriget 1997, då boken Om detta må ni berätta kom ut. Sverige var trots allt en sidoaktör under Förintelsen och dess betydelse för Förintelsen om skeende måste också bedömas och berättas om därefter. Att Sverige ska berätta om Förintelsen är självklart. Det görs också i mycket stor omfattning i Sverige idag.
Sist men inte minst finns det också anledning att väga in den pågående pandemin som fått stora konsekvenser för museisektorn i stort. Många institutioner går på knäna och publikbortfallet är enormt. Att i detta skede fatta beslut om ett nytt museum och en helt ny museibyggnad kan förefalla vara en dåligt vald tidpunkt. Kanske bättre att beslutet fattas när den värsta krisen är över.”
Här finns remisssvaret i sin helhet.
https://www.regeringen.se/4a315a/contentassets/e8af6654fee04f8590f8e89b5215b244/stiftelsen-judiska-museet-i-stockholm.pdf