Idag hålls Remember & React – Malmöforumet om hågkomst av Förintelsen och kampen mot antisemitismen. Ett mycket viktigt initiativ från den svenska regeringen som också de facto kommer att innebära ökad säkerhet för svenska judar, ett nytt Förintelsemuseum i Stockholm, och ett ökat fokus på judiskt liv i Sverige och dess villkor. Andra länder förväntas göra liknanden åtaganden.
När Stefan Lövdén besökte Judiska museet för några veckor betonades starkt kopplingen mellan hågkomst av Förintelsen och kunskapen om judisk närvaro i Sverige under flera hundra år. Det är två sidor av samma mynt och den judiska historien får inte återigen reduceras till en historia om Förintelsen. Den måste ständigt kompletteras med den judiska historian och det judiska kulturarvet. Arbetet med hågkomst av Förintelsen och de moraliska implikationer som ryms i detta skeende hänger intimt samman med det judiska livet och det är antisemitismen- eller hatet mot judarna – som knyter dem samman. Genom den judiska historien är antisemitismen ständigt närvarande i det omgivande samhället.
Antisemitismen är inte som all annan rasism. Antisemitismen rymmer många föreställningar om judisk makt och inflytande som gör judar till ett hot. Det är väldigt tydligt i dagens samhälle när nätet översköljs av konspirationsteorier om judisk makt. Antisemitismens idégods har, liksom i de flesta europeiska länder, långa och djupa rötter i det svenska samhället. Redan när judar fick bosättningsrätt i Sverige 1774 möttes de av uppretade folkmassor och reaktioner i svensk press. Resultatet blev judereglementet som infördes 1782, en starkt diskriminerande lagstiftning som reglerade den s.k. judiska nationen. Judar fick bosätta sig i tre städer; Stockholm, Göteborg och Norrköping. Judarna var utestängda från att bedriva hantverk inom skråväsendet och de förväntades leva för sig själva och gifta sig med varandra. Ändå kritiserades reglementet för att vara alltför generöst mot judarna. Varje försök till en liberalisering gav upphov till antisemitiska utbrott; förstörelse av judisk egendom, kampanjer i pressen och antijudiska pamfletter spreds. Inte oväntat följde borttagande av judereglementet 1838 av nya upplopp. Den östjudiska invandringen från 1850-talets mitt gav också upphov till en ökande antisemitism. Gårdfarihandeln, vanligt förekommande hos de nyligen invandrade judarna, karikerades med starkt antisemitiska skämtteckningar i svensk press.
I slutet av 1800-talet började nationalistiska idéer svepa in över Europa och nationalismen förde med sig tankar om ”ett land, ett folk, en nation”. Svensken blev svensk, och invandraren ”en främmande”. Bland de grupper av ”främmande element” som den svenska staten ville bli av med, fanns östeuropeiska judar. För att hindra dessa grupper att resa in i Sverige tillkom 1914 en ny lag som gav myndigheterna rätten att neka inresa. 1927 kom den första utlänningslagen för att skydda svensk arbetsmarknad och ”bevara den svenska rasens renhet”. De judiska flyktingarna sågs som ett särskilt problem eftersom det fanns en föreställning om att judar förde med sig antisemitism.
Historien är full av exempel på hur antisemitismen ständigt ligger under ytan i det svenska samhället. Det är inget importerat fenomen, det ligger förborgat i den svenska folksjälen och den dök upp i Sverige långt före det ens fanns judar här. Idag dyker antisemitismen i nya former, på sociala medie, bland sverigedemokratiska företrädares ständiga flöde av antisemitiska påhopp, och den antisemitism som har sitt ursprung i Mellanösterns konflikthärdar. Men den resonerar snabbt i den svenska samhället där den antisemitiska idétraditionen ligger djupt förankrat. Därför är det viktigt att vi kompletetar vårt folkbilande uppdrag om judiska liv och svensk-judiskt kulturarv med kunskapen om hur antisemitismens rötter ser ut i det svenska samhället. Att förstå varifrån judehatet kommer, är en viktig del i att bekämpa den samtida och ständigt återkommande antisemitismen.
Därför lanserar vi under nästa år en pedagogisk satsning riktad mot skolan kring antisemitismens svenska rötter och uttryck. Det tillsammans men museets befintliga skolsatsningar om judendomen och judisk historia utgör en viktig del i det arbete som både Stefan Löfvén och Malmöforumet vill åstadkomma, men även staden och deras pågående kartläggning av förekomsten av antisemitism i Stockholms skolor. Till det viktiga arbetet vill museet gärna dra sitt strå. Det är vårt åtagande.
Christina Gamstorp
Museichef
Det är förunderligt hur det förhåller sig, jag härstammar från nybyggare i den lappländska fjällvärlden där kyrkan predikade herrens tukt och förmaning och staten kom med sina pekpinnar både med tunga pålagor och raslära. I det väglösa landet kunde man inte ta till sig dessa tvång, utan vardagen fylldes med förmåga att överleva samt att värna om varandra med omtanke och kunskap. Långt senare då kriget härjade och flyktingarna kom över gränsen erbjöds hjälp med värme och broderligt delat bröd. Detta är vad jag fått i min fostran och vad jag ger till mina barn i deras fostran.
Judehatet kom med kyrkan och det statsbärande partiet, genom uttryck som degenerationsfaror och gott folkmaterial pressades vanligt folk att tro på denna meningslösa sortering av människor. Då byn inte hade väg förrän på mitten av femtiotalet var vi ändå förskonade för den massiva indoktrineringen som skedde, dock spreds mycket i radion.
Den renodlade antisemitismen upplevde jag på denna plats i Sverige kom med den politiska friheten genom gavs och som ivrigt underbyggdes av det statsbärande partiet. Det är idag samma stötande stöd som ges vilket man så försökt tvätta bort genom projekt som forum för levande historia och nu Malmöforumet mot antisemitism.
Mycket kan sägas men det är handling som har betydelse, hur löser man någonting med att blint försöka friskriva sitt ansvar med olika statliga satsningar utan samarbete med de som i sanning kan och vet. Även jag, i dessa avkrokar, har läst de politiska underlagen till det kommande Förintelsemuseet 2022 och finner att de saknar all form av trovärdighet mot viljan att göra upp med historien eller beskriva den korrekt.
Malmöforumet, även det förblev ett misslyckande då inte ens det statsbärande partiet ställde upp vilket visar att man har inte någon reell vilja till förändring. Man klarar inte ens att skilja på antisemitism och antisionism vilket ger en märklig debatt hos de som försöker dölja sin historia eller helt enkelt inte förstått bättre. Det är populistiskt att peka på högerkanten i media, men de stora farorna är från salafistiska miljöer och den politiska svansen på vänstersidan där SSU i Malmö utmärkt sig, här är dock media tyst.
Jag är bedrövad över de politiska utspelen som förtar alla möjligheter till att adressera framtiden för en fungerande judisk vardag.