Min far Axel, född i Östersund av ”ursvenska föräldrar”, träffade 1933 i Paris min mor Eva judinna och född i Berlin. De var gifta i några år, innan Eva blev kär i en annan man och flyttade till Schweiz. Frånsett ett kort möte 1950 i Stockholm hade jag sedan ingen kontakt med henne och utgick till slut från att hon inte längre levde.
En dag i början av 2007 får jag ett brev från Alessandro Quasimodo i Milano. Han har av en nära vän ombetts att spåra hennes son i Sverige. Vännen är Eva, vid det här laget 96 år.
I maj 2007 reser jag och min hustru till Milano. Besöket blir mindre dramatiskt än jag befarat. Jag möter en liten kutryggig kvinna som snabbt möter mig med sin rullator. Jag får en försiktig kram och sedan sätter vi oss i hennes kök och börjar prata.
Först är hennes svenska trevande. Hon talar sedan många år huvudsakligen italienska med sina vänner. Men efterhand blir hennes svenska ordval och uttal alltmer säkert. Hon till och med kryddar språket med en och annan äktsvensk svordom. Hon hämtar ett kuvert med gamla brev och bilder. Bland fotografierna finns ett från 1930-talet av min far, en mycket stilig Axel. Hon kommer aldrig att glömma honom, förklarar Eva.
När hon fyllde 100 år den 19 juli 2011 hedrades hon med Milanos särskilda diplom för hundraåringar. Hon levde ytterligare nästan tre år och ligger nu begraven på en vanlig kristen kyrkogård i Milano. Enligt Alessandro uttryckte hon aldrig någon särskild önskan om en judisk begravning.
