Just hemkommen från den årliga judiska museikonferensen, denna gång i Ferrara där ett nytt museum om de italienska judarnas historia just öppnat. Varför italienska staten valt just Ferrara är lite oklart.
Det nya museet är inrymt i ett gammalt fängelse som inte har något med den judiska historien att göra. Det är en strikt kronologisk berättelse kommenterad av dagens judiska befolkning. Den första delen av museet, som just öppnat, avhandlar renässansen. Museet äger inga föremål så avsaknaden av artefakter är skriande, att fylla ett museum med repliker är en utmaning av guds nåde. Det autentiska föremålet äger en magi som liksom inte går att ersätta. För det har ju varit med i den tid vi alla vill veta något om. Som viskningar i rummet.
Det nya museet i Stockholm presenterades och väckte stor uppmärksamhet. Det är intressant att notera hur varje judiskt museum så tydligt påverkas av den nationella kontexten och det judiskas plats i den berättelsen.
När jag vandrar runt i de stora och ganska ödsliga salarna skänker jag en tacksamhetens tanke till de förutsättningar som det nya museet i Stockholm hade; skönheten i den autentiska platsen, en liten och behändig samling, och möjligheten att samarbeta med andra museer för att inkorporera den större berättelsen om det judiska arvet. Och museets litenhet. Så att det inte blir som på Louvren, ni vet man blir ju trött redan när man löst sin biljett, rusar till Mona Lisa, förbi de grekiska skulpturerna och sedan hoppas man att ingen märker att man avviker till shopen och den franska patisserierna i museets café. För en stunds vila…