På torsdag är det Förintelsens minnesdag med manifestationer i Stockholm, och runtom i hela Sverige. Det är otroligt vilket genomslag dagen fått men också sorgligt att den känns viktigare för varje år som går.
Sakta sker även ett skifte i vilka röster som hörs. Det är många av de överlevande som är borta, på Förintelsens minnesdag 2022 begravs Emerich Roth, en av de röster som hörts klarast under de senaste decennierna. Hans budskap om att hatet går att stoppa och att likgiltigheten är vår värsta fiende blev en klar stämma i debatten om vad vi kan lära av Förintelsen. Nu har hans stämma tystnat.
I stället växer nya institutioner fram, beredda att axla ansvaret. Ett nytt Förintelsemuseum ska byggas i Stockholm, en ny statlig insamling av Förintelserelaterade föremål har äntligen satts igång och Förintelsens tredje generation har redan börjat berätta. Hur dessa budskap och berättelser kommer att förstås av framtiden vet vi mycket lite om idag. Men inget kan ersätta Emerich och hans gelikar, som outtröttligt reste land och rike runt för att berätta om antisemitism, död och ett fasansfullt lidande.
Till årets officiella minnesceremoni har Forum för levande historia bjudit in historiker Johann Chapoutot, som skrivit om den nazistiska ideologin och dess oerhörda betydelse för folkmordet på Europas judar. Nazisternas besatthet av det judiska löper som en röd tråd genom Tredje riket. Det oresonliga hatet mot judarna fick fritt spelrum i det nazistiska propagandamaskineriet och som flyttade in i det tyska medvetandet. Men hatet föddes inte i ett vacuum. Under många hundratals år har antisemitismen grott i de europeiska samhällena, som ett bakgrundsbrus vars uttryck flammat upp vid olika tidpunkter. Först religiöst motiverat, sedan med rasmässiga, naturvetenskapliga förtecken.
Så att förstå antisemitismen är viktigt för att förstå Förintelsen. Judarna som en fiende och hot som måste undanröjas, varje uttryck för det judiska måste utrotas. Samma tankegods befolkar idag konspirationsteorier, idéer om judisk överhöghet eller judiska maktanspråk. För antisemitismen lever vidare och tar sig ständigt nya uttryck.
Just det är viktigt att inte glömma. Av Förintelsen kan vi lära oss om mänsklig ondska, om byråkratins betydelse men också om medmänsklighet och räddning. Men lika viktigt är det att ständigt påminna om antisemitismens betydelse för det som hände, att detta var något som främst riktades mot judarna. Och målet var en fullständig utplåning av den judiska civilisationen. Förintelsen är också så monumental och så omvälvande att vår egen samtid inte kan förstås utan att förstå den i relationen till Förintelsen. Efter Förintelsen blev inget någonsin som det varit. Det finns ett tydligt före och efter.
Och det är just där som det unika vittnesmålet har så stor betydelse, att vara länken mellan då och nu. Och tomrummen som vittnena lämnar efter sig måste vi fylla själva. Kanske inte med artificiell intelligens, kanske inte enbart med institutioner, utan snarare att vi alla axlar det ansvar Förintelsen lär oss att vi måste ta. Att stå upp för ett anständigt samhälle där antisemitismen inte har något utrymme och där det finns plats för mångfald och demokratins alla uttryck.