Att få kontraktet på Själagårdsgatan visades sig vara svårare än vi kunde ana. Den gamla synagogan, som både varit auktionskammare, synagoga, piloststation, sjömanskyrka, säte för den samiska föreningen och sedermera arkitektkontor under de tre sista decennierna, ägs och förvaltas av Stadsholmen som ansvarar för stadens fattigheter av kulturhistoriskt värde.
Det fanns många frågor som behövde lösas, kunde lokalen tillgängliggöras, var det lämpligt att bedriva museiverksamhet där, hur skulle sophanteringen lösas, och hur skulle man göra med säkerheten. Staden, kulturstrategiska staben, den politiska ledningen, Stadsholmen, Stadsholmens kulturhusråd och många fler var alla inblandade i arbetet med att säkerställa att museet fick ta över kontraktet till lokalen. Grannarna skulle höras, pengar skulle raggas och många skulle övertygas om att detta var en lysande idé. Men med oss hade vi också arkitekter, politiker och andra i hejaklacken som hela tiden påpekade att detta va en no-brainer. Ett judiskt museum på en judiskt viktig plats. Såklart.
Arkitektfirman som huserade i lokalen hade under många år drivit frågan att museet skulle flytta ii lokalen efter att ha tagit emot en strid ström av besökare som läst om platsen och gärna ville se den gamla synagogan. De tog också fram den första ritningen på hur man kunde tillgängliggöra lokalen, sätta in hiss genom det gamla värdefulla bjälklaget och förbättra säkerheten.
Men till slut blev kontraktet vårt, den 30 september 2016 skrev styrelsens ordförande David Neuman och jag på det eftertraktade kontraktet och fick nycklarna till lokalen. 1 oktober gick flyttlasset och det kändes nästan lite symboliskt att efter 147 år återigen sätta nyckeln i låset till den plats där delar av det judiska livet i Sverige tagit sin början. Då var det en hem för den judiska församlingen, nu ett nytt hem för Judiska museet.