Ett nytt museum växer fram

I onsdagens DN publicerade en lång artikel om Stefan Löfvens kamp mot antisemitismen, inte minst i de egna socialdemokratiska leden. Löfvén blåser till strid mot judehatet, och mot det faktum att judar i Sverige idag tvingas fira högtider och leva ett judiskt liv bakom bepansrade dörrar  och säkerhetsglas. Statsministern kallar antisemitismen osvensk, men det är den inte alls. Snarare tvärtom.
Antisemitismens idégods har, liksom i de flesta europeiska länder, långa och djupa rötter i det svenska samhället.

Låt mig ge några exempel.

Redan när judar fick bosättningsrätt i Sverige 1774 möttes de av uppretade folkmassor och reaktioner i svensk press. Resultatet blev judereglementet som infördes 1782, en starkt diskriminerande lagstiftning som reglerade den s.k. Judiska Nationen. Det utformades efter preussiskt mönster, för att begränsa och kontrollera den judiska befolkningen. Judar fick endast bosätta sig i tre städer; Stockholm, Göteborg och Norrköping. Judarna var utestängda från att bedriva hantverk inom skråväsendet och de förväntades leva för sig själva och gifta sig med varandra. Ändå kritiserades reglementet för att vara alltför generöst mot judarna. Varje försök till en liberalisering gav upphov till antisemitiska utbrott; förstörelse av judisk egendom, kampanjer i pressen och antijudiska pamfletter spreds. Inte oväntat följde borttagande av judereglementet 1838 av nya upplopp.

Den östjudiska invandringen från 1850-talets mitt gav också upphov till en ökande antisemitism. Gårdfarihandeln, vanligt förekommande hos de nyligen invandrade judarna, karikerades med starkt antisemitiska skämtteckningar i svensk press. Det svenska samhället gjorde det svårt för de nyinflyttade judarna att få medborgarskap.

I slutet av 1800-talet började nationalistiska idéer svepa in över Europa och nationalismen förde med sig tankar om ”ett land, ett folk, en nation”. Svensken blev svensk, och invandraren ”en främmande”. Grupper av ”främmande element” som den svenska staten ville bli av med, pekades ut. Bland dessa fanns östeuropeiska judar. För att hindra dessa grupper att resa in i Sverige tillkom 1914 en ny lag som gav myndigheterna rätten att neka inresa. 1927 kom den första utlänningslagen för att skydda svensk arbetsmarknad och ”bevara den svenska rasens renhet”. De judiska flyktingarna sågs som ett särskilt problem eftersom det fanns en föreställning om att judar förde med sig antisemitism. Väl känt är ju också Bollhusmötet i Uppsala som arrangerades av studentkåren den 17 februari 1939. En majoritet av de närvarande studenterna protesterade mot att Sverige skulle ta emot tio judiska läkare från Tyskland. De ansågs hota studenternas framtida arbetsmarknad.

Historien är full av exempel på hur antisemitismen ständigt ligger under ytan i det svenska samhället. Idag dyker antisemitismen i nya former, bland Sverigedemokratiska företrädares ständiga flöde av antisemitiska påhopp, och den antisemitism som har sitt ursprung i Mellanösterns konflikthärdar. Men den resonerar snabbt i den svenska samhället där den antisemitiska idétraditionen ligger djupt förankrat. Det vore dumt att inbilla sig något annat.