Det finns ett före och ett efter när det gäller Förintelsen. Ett före när det fortfarande gick att protestera, ta emot flyktingar och bjuda motstånd mot naziregimens judepolitik; och ett efter, när allting var försent. När ingenting längre går att att stoppa. Novemberpogromerna, eller Kristallnatten – var ett sådant tillfälle när det ännu inte var försent, då världen fortfarande kunde agera och reagera på nazisternas fruktansvärda brutalitet mot judarna.
I ett kort videoklipp i museets utställning vittnar Miriam Pollin om den fasansfulla rädsla hon kände när hon gick ut på gatan den där kvällen och hennes synagoga stod i lågor. Och fönstrena på de judiska affärerna krossade, ägarna förnedrade. Den skyddslöshet, och känslan av att vara alldeles rättslös berättar hon lågmält och alldeles odramatiskt om i klippet. Just i det ögonblicket fanns ingen som kunde skydda henne. Ingen.
Bredvid den korta intervjun finns Åsa Andersson Broms verk – Det omöjliga nejet – som berättar om de tusen och åter tusen brev som skickades till Sverige av tyska och österrikiska judar med en stilla önskan om skydd. Kanske några veckor, några månader, kanske väntade de på ett visum till USA, kanske sökte de med ljus och lykta efter en plats där de kunde känna sig trygga. Nästan alla fick nej. Och då var det ännu inte försent. Då fanns det fortfarande ett handlingsutrymme kvar för de som ville höja sin röst för mänsklig värdighet, för människans okränkbarhet och för alla människors lika värde. Men världen var tyst. Över en natt förändrades normerna och den hårdföra och våldsamma antisemitismen blev rumsren och accepterad. För att skapa utrymme för det som så småningom kom att leda fram till Förintelsen
Vi måste se upp med de små stegen, det är vad Kristallnatten lär oss. Och vi måste göra det då det fortfarande finns tid att agera, tid att höja sin röst, tid att våga ta avstånd. Då det fortfarande finns möjligheten att göra moraliska val. Det är vårt ansvar om vi menar allvar med att vilja minnas Kristallnatten.