I en utdragbar låda på Judiska museet ligger två J-pass. De ser inte mycket ut för världen, lite gulnade och blekta, Men det röda J:et förändrade så fundamentalt villkoren för passinnehavaren. Den röda stämpeln hade tillkommit på svenskt och schweiziskt initiativ för att lättare kunna avvisa de judiska flyktingarna redan vid gränsen. Passen tillhör makarna Fany och Chaim Werbel som vid upprepade tillfällen under kriget försökte komma till Sverige. I ett brev som museet fått, skriver Chaim om det som drabbade dem natten till den 10 november 1938, Kristallnatten
”När jag kom till synagogan såg jag att det kom rök ur fönstren. Jag tänkte genast att det måste brinna i ett av rummen och jag sprang nerför gatan för att tillkalla polis. Då ser jag hur en stor mobb av upprörda människor kommer springandes och börjar kasta sten mot synagogan”.
Idag infaller minnesdagen för Kristallnatten, natten mellan 9e och 10 nov 1938. Den natt som skingrade alla tvivel om vad Nazityskland ville göra med Europas judiska befolkning. Synagogor runtom i Tyskland brändes ner, judar misshandlades och arresteras i tusentals och judisk egendom för miljonbelopp förstördes. Sedan 1933 hade världen åsett Tredje rikets antijudiska politik med ett allt svårare samhällsklimat för de tyska judarna. Antijudiska lagar stiftades kontinuerligt och kulminerade 1935 i de s.k. Nurnberglagarna som gjorde de tyska judarna statslösa. Så novemberpogromerna kan knappas ha kommit som överraskning för Europa.
Redan 1933 sattes den tyska demokratin ur spel. Det var då allt började, den svagt lutande utförsbacken där det är svårt att veta exakt var det börjar gå snabbare. Idag normaliseras hatets retorik på den politiska arenan och i sociala medier. Någon god ton verkar inte längre nödvändig för att få tillgång till det offentliga rummet. Också detta är små steg att se upp med. För gör man inte det blir de små stegen så småningom stora kliv mot något som inte längre går att förhindra. Utan att vi riktigt vet var allt började.