Tidigt i söndags morse intog jag min frukost på Gruvan B&B med utsikt över Falu gruva och det gamla gruvschaktet. Det påminde lite om Grand Canyon, både den dramatiska platsen och det röda ljuset.

En stund vila efter lördagens vernissage på Dalarnas museum/Hälsinggården som lockade ett 70-tal vernissagegäster till den stora och tjusiga foajen på Dalarnas museum med tal av länsmuseichefen och landsarkivarien Christer Björklund och av mig. Ord som cirklade kring museets betydelse för att bredda den svenska berättelsen, att historien behövs för att vi ska kunna orientera oss och förstå vår egen tid, och att Förintelsen genomfördes av människor som du och jag. Och också som kunde ha stoppats av människor. Förintelsen gör det möjligt för oss att reflektera kring vad det innebär att vara människa.

På plats ute i Hälsinggårdens trädgård hade Hila Laviv återskapat kibbutzen genom att låta sina sirliga pappersverk ta plats i äppelträden. En vit gungstol, en skör liten Bambi, en Nils Holgersson bland grenverken. Platsen och historien kom till liv, de unga judiska flyktingarnas liv på en kibbutz utanför Falun kom helt plötsligt väldigt nära, inte minst genom Mirjam Pollin, en av de ursprungliga kibbutzmedlemmarna, som för första gången sedan 1946 kom tillbaka på Hälsinggården. Hennes berättelse där i trädgården rymde ett helt liv; ankomsten till Sverige, det vardagliga livet på Hälsinggården och den lilla röda lapp som låg instucken i hennes pass när hon var 6:e månad behövde förnya sitt uppehållstillstånd. Där stod att svenska myndigheter inte skulle lägga några hinder i vägen om hon vill åka någonstans. Insläppt men inte välkommen. 1947 emigrerade hon till Palestina.

Till berättelsen om Falu koppargruva och den svenska framgångssagan har Judiska museet nu fogat en annan berättelse; den om judiska flyktingar och en restriktiv svensk flyktingpolitik under andra världskriget. Som en pusselbit i att förstå vår egen tid. Det var då men det kunde varit nu.