Det är faktiskt riktigt skönt.
Tyst och lugnt i det ännu stängda museet, målade väggar i brunt som gränsar till rosa, spotlights i taket som skänker en vilsamhet åt museets nedre plan. Ett litet krypin längst in för museichefen, påminner om en andra klasens sovkupé, och ett stort och ljust rum till museets övriga medarbetare. Ett litet kök, en kaffemaskin som funkar, en printer som fortfarande krånglar och vägrar skriva ut mer än en sida åt gången och en massa lampor som inte går att tända. Men ändå, ett hem, en plats att arbeta på, ett lugn.
Och det behöver Judiska museet. Efter en oerhört hektisk period när vi öppnat fem utställningar på fem olika platser, skrivit foldrar, samarbetat med fem olika museer, samlat in en massa pengar och färgsatt och renoverat ett helt hus är vi lite slitna. Men också glad över det stora intresse vårt arbete genererat och de många nya sammanhang museet nu befinner sig i.
Och nu ska det göras en basutställning som berättar en bråkdel av den rika väv av svensk-judiskt kulturarv som vi börjat frilägga. Men den autentiska platsen som utgångspunkt för den berättelsen. Den magiska plats som Judiska församlingen hyrde 1795 och sedan förändrade i omgångar för att passa den växande verksamheten, och de förändringar den svenska judenheten genomgick under den här perioden. En plats där väggarna talar. Och vi bara behöver lyssna.
Idag har vi suttit med de vittnesmål vi samla in de senaste två åren tillsammans med US Holocaust Memorial museum. Om livet här under kriget, om hur det blev i Sverige när man kom som flykting efteråt,. Om judisk identitet och det svenska samhället. Så mycket man får vet bara genom att lyssna på dem som var där. Fascinerande.