Ibland överträffar livet dikten. Som i förra veckan när jag var på judisk museikonferens kring vilken politisk roll ett judiskt museum kan spela i dagens samhälle, där frågor om ökande antisemitism, en radikalisering av det politiska samtalet och framväxten av populistiska partier runtom om i Europa, ständigt står på agendan. Det är en svår balansgång,. Många judiska museer vill förstås gärna vara en röst i den debatten. Jag är dock övertygad om att för ett museum finns en annan och kanske viktigare roll att spela, den av trovärdig förmedlare av kunskap och historiska fakta. Att slå vakt om den historiska faktan, att förvalta, vårda och visa upp artefakter som ”bevis” för en svunnen tid, och att skapa mening kring historiska skeenden och föremål förefaller vara det viktigaste uppdraget just nu, speciellt då etablerade sanningar ständigt utmanas och ifrågasätts. Men också för att påminna oss om att samhället går att påverka och att vår historias visar att det går att förändra. Vi blir helt enkelt lite bättre rustade att möta framtiden.

Mitt under mötet fick jag helt plötsligt en inbjudan från ambassaden att delta i researchen kring en ny TV-serie om Raoul Wallenberg, och den berömda svenska diplomatens insatser i Budapest i krigets slutskede. Vilken dag det blev! Tidigt på morgonen fick vi träffa en kvinna som förts bort från sitt hus i det internationella gettot och ner till kajen vid Donau. Aktionen avbröts delvis när de svenska diplomaterna med sina skyddspapper helt plötsligt dök upp i mörkret. Någon hade ringt den svenska legationen och i den tidiga morgonen kunde några räddas undan det fasansfulla öde som drabbade många av Budapests judar. Fler berörande möten följde med människor för vilka Raoul Wallenberg betytt skillnaden mellan liv och död. Vi hann också med ett besök på det som en gång var den svenska legationen i Budapest, Man kunde nästan förnimma både Wallenbergs, Angers och Danielson snabba steg i trappor och korridorer. Den autentiska plastens hisnande magi. 

Vi är ju många som undrar hur Raoul Wallenberg vågade och varför han och inte många andra tog så stora risker för att rädda så många. Människor han inte kände och inte hade någon relation till. Kanske är det så enkelt att han var lite modigare än oss andra, lite mer beredd att ta de där riskerna i att utmana ett avskyvärt system som inte skydde några medel. Och när man är lite modigare så tvekar man aldrig, den inre kompassen pekar bara i en enda riktning. Att man inte har något val – annat än att göra det lilla man kan. Det är beundransvärt och enastående.