I måndags besökte jag Ghetto Fighters House Museum på kibbutzen med samma namn strax utanför Akko i norra Israel. Museet grundades redan 1949 av några av dem som ledde upproret i Warszawas getto i april 1943. Där finns också Centre for Humanistic Education som utbildar unga människor i Förintelsens lärdomar med tydliga referenser till dagens israeliska samhälle. När vi var där var årets kull av studenter på väg till centret för att delta i slutseminariet. Så otroligt viktigt att dialogen mellan palestinier och judar ständigt pågår och förnyas. Det måste vara möjligt att hitta ett sätt att leva tillsammans som ansvarstagande medborgare i en gemensam värld.
Som alltid blir man lika förvånad när man letar i Förintelsens spår. Det första föremål jag drog fram ur en låda på museet, tillhörde någon som kom till Malmö sommaren 1945. Och i arkiven fanns brev skrivna från Stockholm och ett vykort skickat till Eva Warburg på Judiska församlingen. Länkarna mellan länder är typiskt för de historier som kretsar kring Förintelsen. Där människor fördrivs, nekas sitt hem och den gemenskap de en gång tillhörde, knyts andra band. Behovet av tillhörighet och gemenskap är oändligt, om än i exilen, långt bort från den värld som en gång var deras . Utlämnade åt varandra, ofta åt sin starka sionistiska övertygelse, åt hoppet om att det fanns ett hem någon annanstans där de hade rätt att vara. Var och en av dem som överlevt Förintelsen kommer med sin historia, de är nästan alltid lika häpnadsväckande. Så ser exilens och fördrivningens topografi ut. Spridd över världen, i sökande efter en ny plats att kalla hem.
Några av dessa berättelser hamnar också på Judiska museet i Stockholm när det öppnar 6 juni i år.
Christina Gamstorp, Museichef