I lördags var det Förintelsens minnesdag, manifestationer i Stockholm, på Raoul Wallenbergs torg, i riksdagen, på UD och på Slottet och runtom i hela Sverige. Otroligt vilket genomslag dagen fått. Jag var en av dem som ordnade den allra första minnesdagen på Raoul Wallenbergs Torg. Lite trevande slog vi upp ett tält som vi lånat från en förband i Växjö. Det var ett räddningstält, temat var befrielsen, och vi bjöd på soppa och filmvisning. Göran Persson talade inne i tältet som knappt var halvfullt och på torget utanför var det kanske ett hundratal besökare som tände ljus för Förintelsens offer. Idag är det tusentals människor som samlas på torget och i de många och stora manifestationerna. Själv var jag på Försvarsmuseet i Boden och berättade om Auschwitz album, nazisternas ideologiska övertygelse och om livet efter Förintelsen. Jag hade med mig några av de nya intervjuer Judiska museet gjort i samarbete med US Holocaust Memorial Museum, det stora Förintelsemuseet i Washington under 2017. Under 2018 går vi 20 nya intervjuer i ett fortsatt samarbete. Att fortsätta arbetet med att dokumentera Förintelsen, både från överlevande men också svenska judar som befann sig här under kriget, känns oerhört viktigt.
Förintelsens minnesdag har aldrig känts viktigare än nu. När vi kämpade med tältpinnarna på RW Torg funderade vi också mycket på vad Förintelsen kunde lära oss och vilka processer i samhället som behövde bekämpas. Vi pratade mycket om uppfartsträckan, perioden precis före som banade väg för Förintelsen; mördandet av 6 miljoner judar och alla de andra som inte passade in i den nazistiska ideologien. Det är så oroande är att många av de frågorna idag känns mycket enklare att svara på. Hatet sprider sig, det har skett en kraftig polarisering i vårt demokratiska samhälle. Och rädslan verkar återigen ha kopplat greppet om vanliga människor som letar efter någon att lägga skulden på. Ett av världen största och viktigaste länder har idag en president som helt skamlöst sprider lögner, underminerar sanning och pressfrihet och förespråkar en förfärande nationalism. Att Donald Trump skull dyka upp på dem världspolitiska arenan var helt otänkbart den där iskalla vinterdagen 2004. Idag sitter främlingsfientliga partier i många av de europiska parlamenten. Också det lika otänkbart då. Hur vi reagerar är centralt. 1935 förlorade Tysklands judar sitt medborgarskap i och med införandet av de s.k. Nurnberglagarna 1935, och blev därmed helt rättslösa och oskyddade. Världen åsåg detta med tystnad och Europas gränser förblev stängda.
I ett tal i Stockholms synagoga förra året sa Svenska Kommittén mot antisemitisms ordförande Svante Weyler; ”Anständiga människor blir inte antisemiter”. Så låt oss slå vakt om ett anständigt samhälle, ett samhälle som reagerar på rättsövergrepp, och på ideologier som förespråkar hat, våld och förakt för ”den andre”. Det kan 27 januari påminna oss om.