Idag är det Förintelsens minnesdag med manifestationer i Stockholm, på Raoul Wallenbergs torg, i riksdagen, på UD och och runtom i hela Sverige. Det är otroligt vilket genomslag dagen fått men också sorgligt att den känns viktigare för varje år som går.
Igår specialvisade museet den nya basutställningen med fokus på tiden kring andra världskriget och Förintelsen. Det var en tid i svensk historia då mycket få judar fick möjlighet att komma till Sverige, en tid då tusentals brev strömmade in till Judiska församlingen från tyska judar som berövats sina medborgerliga rättigheter och tillgångar. Nästan alla fick samma standardiserade svar. Nej. Jag kallar det för det omöjliga nejet – det absurda i att neka helt skyddslösa människor en fristad. Människor utan tillgångar, utan det skydd medborgarskapet ger. Men ändå blev det ett nej. Den europeiska flyktingpolitiken under kriget var en av de viktigaste förutsättningarna för att nazisterna skulle kunna genomföra Förintelsen. Det är viktigt att minnas i de tider vi lever i.
I år är också första gången Sverigedemokraterna deltar i riksdagens minnesstund över Förintelsens offer. Det känns ju, för att låna Per Svenssons ord, nästan perverst med tanke på partiets främlingsfientliga rötter som är omöjliga att blunda för. Men ändå blundar alla och låter den parlamentariska ordningen bana väg för en normalisering inte bara av SD utan också av det idégods de för med sig in i den svenska demokratin. Jag och många med mig har sagt det förut; det är de små stegen som nästan osynligt flyttar fram anständighetens gräns, som var avgörande för ett skeende som Förintelsen. Det där som tänjer på gränserna för vad vi kan acceptera. Vips så deltar SD i Förintelsens minnesdag på riksdagen, trots att ingen riktigt vet hur det gick till. Men det går att säga nej, Det går att vara obekväm och höja sin röst, det går att bjuda motstånd även mot de små stegen. Det är viktigt att vi gör, annars kan det helt plötsligt vara försent.
Speciellt viktigt är det i en tid av politisk splittring och polarisering. Det tyska nazistpartiet banande skickligt väg genom en svag demokrati och utnyttjade den stora splittring som då rådde. Samma polarisering och splittring kan vi idag se i det svenska politiska landskapet. Nya och oheliga allianser växer fram i det vaccum som skapas i en oklar politisk värld. Idag är Sverigedemokraterna nästan Sveriges största parti och väljarna samlas kring en rörelse som erbjuder enkla lösningar och trygghet för dem som passar in i det nationalistiska samhällsbygget. Politisk splittring och svårigheterna för socialdemokratin och andra partier att formulera en framåtblickande politik möjliggör detta. Rädslan som återigen verkar ha kopplat greppet om vanliga människor som letar efter någon att lägga skulden på, hjälper till. Det blir till en grund för en ideologi baserad på nationalism, enkla lösningar och en tydlig vision om ett annat sorts samhälle. Där vissa är med och andra åker ut.
Igår var Emerich Roth på museet. Han om någon vet vad det innebär att falla offer för ett system där han inte längre hade rätt att finnas till. Han överlevde koncentrationslägrens fasor och har ägnat resten av sitt liv att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och möta tusentals elever för att vittna om sina upplevelser. Det är vår plikt att lyssna på honom. Våga ta vid och dra gränser. Det är viktigare än Förintelsens minnesdag. Viktigare än ett nytt Förintelsemuseum. Viktigare än något annat. Modet att säga nej och dra gränsen mot ett oanständigt samhälle.
Christina Gamstorp
Museichef, Judiska museet