På grund av den pågående pandemin kommer minnesdagens högtidlighållande genomföras digitalt.
Se hela programmet och följ sändningen här.

Återigen är den här. Förintelsens minnesdag. Och återigen fylls tidningarna och media av nya böcker, utställningar och projekt som på olika sätt uppmärksammar Förintelsens fasor. Och påminner oss om det enorma och gemensamma ansvaret att inte glömma.  Men det påminner oss också om att är otroligt svårt att förstå hur Förintelsen ens var möjligt, hur många böcker och filmer vi än ser, tror jag ändå frågan hos oss alla dröjer sig kvar; hur kunde det ske? Och hur kan du och jag förstå det? Och vad är det egentligen vi ska lära av detta fasansfulla?

Sällan har Förintelsens minnesdag varit mer angelägen att lyfta fram än just nu. För bara ett par dagar sedan, i det man ända hoppades skulle bli ett fredligt överlämnande av presidentmakten i en av världens största demokratier, stormades Kapitolium av rasande Trumpanhängare. De tog sig förbi den rigorösa säkerheten, tog sin in i hjärtat av den amerikanska demokratin. Påhejade av den avgående presidenten som manade sina anhängare att tillgripa våld för att ta tillbaka det val de blivit bestulna på.

När jag såg bilderna blev jag förstås som många andra oerhört skakad. Men ändå inte förvånad, på något var det en helt naturlig konsekvens av ett presidentskap som så starkt präglats av anstiftan till våld, aggressivitet, lögner och ett ständigt ifrågasättande av demokratins giltighet. Hitler förstod det där med den stora lögnen, Trump med, med sina ständiga anklagelser om en ständigt ljugande press, och ett korrumperat etablissemang. I Dagens Nyheter för ett par veckor sen kallade Timothy Snyder stormningen av Kapitolium för vår tids dolkstötslegend. Jag är benägen att hålla med honom.

Jag tror det var därför jag inte blev förvånad, det är viktigt att lyssna på vad människor säger, och ta det de säger på största allvar. Trumps förråade språk, hans sätt att utrycka sig om sina meningsmotståndare, det ständiga undergrävande av den legitima demokratin, av det amerikanska valsystemet och av pressen, betyder något. Det betyder att man är beredd att ta nästa steg, och nästa och nästa. På vägen mot ett auktoritärt icke-demokratiskt samhälle tar man tar makten i egna händer, slutar respektera demokratin och lamslår den fria pressen. Och så allas önskan om att inte se det som händer. Vända bort blicken, bortse från det som sägs, tyst normalisera. Det är precis just så demokratin går under.

Så vi ska inte glömma det som ledde fram till en mänsklig katastrof som Förintelsen. De små, små stegen, som nästan osynligt flyttar fram anständighetens gräns, var avgörande för ett skeende som Förintelsen. Det där som tänjer på gränserna för vad vi kan acceptera och banade väg för en fascistisk diktatur i Nazityskland. Och som slutade med utplånandet av den judiska civilisationen i Europa. Och utan att jämföra, visar Trump och hans politik återigen varför vi inte ska glömma. Istället ska vi lyssna, tro på vad folk säger, reagera på en aggressiv retorik, och ett underminerande av demokratin. Och agera på vad som faktiskt sägs. Våga göra motstånd. Inte sopa under mattan. Först då har vi lärt oss något av historien och kan dra gränsen mot ett oanständigt samhälle.

Christina Gamstorp
Museichef Judiska museet