För några veckor sedan fick museet en resväska till samlingen. En väska som reste tillsammans men den unga flicka som getts möjlighet att komma till Sverige med de s.k. barntransporterna. Jag har skrivit om det tidigare i bloggen, 500 barn som kom till Sverige under våren 1939 som en reaktion på de fasansfulla pogromer som riktades mot tyska judar i november 1938, den s.k. Kristallnatten.

Och nu är väskan här, på museet, prydligt försedd med en packlista i det slitna locket. Jag har länge tänkt att väskan symboliserar flyktingens utsatthet, de val man tvingas göra när ett helt liv ska rymmas i en liten väska. Hur innehållet i resväskan blir till ett kondenserat liv, det man tar med sig och det man tvingas lämna bakom sig. Det som inte ryms, det som blir kvar, det som är rotlösheten och det så det som kommer med, och som blir tryggheten i det nya. Minnena, länken till det gamla livet man tvingats bort ifrån.

Det blir nästa outsägligt sorgligt; strumpor, underkläder, kanske ett fotografi eller en nallebjörn.  En påminnelse om hur sköra våra liv kan vara och hur lätt vi kan tvingas bort. Och att vårt liv ganska snabbt kan reduceras till innehållet i en brun och väl använd resväska. Det hände judar då, det händer andra grupper idag. Samma flykt, samma väskor, samma smärtsamma uppbrott. Den judiska erfarenheten blir nog aldrig bli mer allmänmänsklig än så.