Direkt efter vernissagen av ”Det stora judedopet” í Tyska kyrkan, åkte jag till Bokmässan för att läsa högt ur Anne Franks dagbok.  Ett initiativ som tagits av Svenska Pen och Berättarministeriet som en reaktion på nazistdemonstrationerna i Göteborg. En akt av motstånd, en maratonläsning av Anne Franks dagbok under hela Bokmässan. Vem som helst fick läsa; författare, kultrupersonligheter, politiker, mässbesökare. När boken tog slut började man om.

Jag kan inte tänka mig en finare och viktigare manifestation än just denna. Anne Franks röst blev för mig den viktigaste rösten under hela Bokmässan. Viktigare än allas motstånd mot att nazisterna återigen marscherar på gatorna i Sverige, viktigare än alla politiska utspel om att det är oacceptabelt och förfärligt, viktigare än allas motstånd mot att Nya Tider tillåts delta i Bokmässan.

Hennes röst berättar om en ung kvinnas liv, instängd bakom en bokhylla i ett gårdshus i Amsterdam tillsamman med sin familj, och de andra. Om hennes väg mot mognad, hennes kärlekslängtan, hennes relation till mamman, till Peter och de andra som levde tillsammans i det trånga gårdshuset. Om skräcken att bli upptäckt, om de som hjälpte henne och hennes familj och kom med mat och förnödenheter, tog enorma risker, och tog hand om  hennes dagbok när gömstället avslöjades och familjen hämtades av Gestapo. Anne dog i Bergen-Belsen bara några dagar innan lägret befriades. Otto, hennes pappa fick tillbaka sin dotters dagbok när kriget var slut och han lät publicerade den 1947.

Så Annes röst är den allra viktigaste i dagens samhälle, för hon berättar om detta som en av de många som faktiskt inte överlevde. Hon dog av en enda anledning; att hon var judinna. Annes röst är en röst för de nittio procent av Europas judiska barn som mördades av nazisterna. Till följd av samma ideologi vars rörelse idag tillåts demonstrera på svenska gator och torg. 90% av alla barn.

Så lyssna på Anne Frank, den viktigaste av röster.